Maria Weimer

Min blogg har haft sommarledigt medan jag har firat midsommar i Härjedalen och seglat i Turkiet. Det blir nog någon veckas

De släppta fångarna gör tecknen "V" för seger och "L" för frihet.

sommardvala till. Under tiden hoppas jag kunna färdigställa mitt personvalsmaterial och planera de mer intensiva valrörelseveckorna mer i detalj. En lärdom från tidigare valkampanjer är förvisso att det sällan går att planera. Nya frågor och oväntade debatter dyker alltid upp. Men lite organisation i min personvalskampanj kan ändå inte skada.

Mitt under min seglarvecka i Turkiet när jag var långt ifrån TV och radio kom det besked som jag så länge väntat på och som vi i Folkpartiet obönhörligen har krävt: att den kubanska regimen ska släppa sina politiska fångar! Castro den yngre har gått med på att släppa några av de många politiska fångarna. Ja, i alla fall de 75 som arresterades i mars 2003. Det är ju onekligen en mycket glad nyhet. Det ser ut som att katolska kyrkan tillsammans med Spanien har lyckats sätta hårt tryck på diktaturregimen i Havanna.

Jag känner många av de kubanska fångarna personligen. När jag var på Kuba i januari 2003 var oppositionen som starkast någonsin och jag hade möjlighet att träffa bland andra Adolfo Fernandez, Ricardo Gonzalez, Felix Navarro och Ivan Hernandez. Alla fyra blev tillfångatagna i mars 2003 och har suttit i fängelse sedan dess. Senare har jag valt att bli fadder för Ivan inom ramen för Fonden för Kubas politiska fångar.Läs mer om fonden här.

Hittills har sex av fångarna anlänt till Spanien. Regimen har lovat att släppa totalt 52 fångar. Det skulle innebära att alla ”de 75″ är fria, eftersom några redan släppts tidigare. Men ”fria” är ett relativt begrepp i det här fallet. Många har utsatts för tortyr och omänsklig behandling i fängelset och blivit väldigt sjuka av usel mat och ständig hetta. Fångarna kommer med största sannolikhet inte få återvända till Kuba eller åtminstone inte få återuppta sin oppositionella verksamhet. Därmed har regimen vunnit. Oppositionen har blivit kraftigt decimerad och amputerad.

Det återstår att se om övriga fångar nu släpps enligt den överenskommelse som kyrkan säger sig ha med regeringen. Själv ska jag sätta mig och skriva ett brev till min adopterade fånge Ivan för att ge några uppmuntrande ord. Det vet jag att han behöver.

Att driva personvalskampanj är dyrt.

Det ska tryckas broschyrer och flygblad, affischer och visitkort. Det ska annonseras på webben och i lokaltidningarna. Att ha bra personvalsmaterial är viktigt för att få ut sitt budskap. Och man måste ha tillräckligt. Det är inte roligt om broschyrerna tar slut en vecka före valet.

I Uppsala län får ingen av personvalskandidaterna bidrag från partiet. Tyvärr. Det betyder att det gäller att samla in pengar för att ha råd med materialet.

Jag kommer att ordna så kallade fund-raising-kvällar och skriva tiggarbrev till vänner, släkt och supportrar. Allt för att samla in pengar.

Härmed går startskottet för insamlingen.

Skänk en slant!

Tryck på ”donera”-knappen längre ned till höger på den här sidan och hjälp mig bli invald i Sveriges Riksdag 19 september.

Sydsvenska dagbladet toppar listan på finurliga och tänkvärda inspel om prinsessbröllopet. Inte bara publicerade de en novell i tre

Republikanska föreningens tidigare logga

delar om Sverige som republik utan sammanställde också läsarnas svar på en republikansk parlör.

DN står också högt i kurs hos mig just nu, med gårdagens ledare om monarkins nackdelar och Lena Anderssons träffsäkra krönika.

Däremot var SvD:s ledarspalt som lamslagen av bröllopsyra; en besvikelse och en fingervisning om att SvD trots många liberala inslag ändå simmar i konservativa vatten.

Själv tillbringade jag gårdagskvällen på Love Republic på Restaurang Republik i Stockholm. ”En helkväll för bröllopsskolkare för att rocka röven av monarkin med republikbossenPeter Althin”, som DN på stan beskriver festen. Träffade ”kungen” i form av komikern Peter Gabrielsson och lyssnade på Anna-Lena Brundin. Stället var fullt med republikaner från Europas alla hörn. Jag visste till exempel inte att de fanns även i Spanien.

På ett personligt plan är jag glad över Victoria och Daniels lycka. De är två väldigt fina och genuina personer som förtjänat varandra. Jag önskar de all lycka till.

Med detta sagt vill jag återgå till principfrågan, nämligen monarkins vara eller inte vara. Som republikan, liberal och statsvetare välkomnar jag debatten om vårt statsskick. Äntligen ifrågasätter, diskuterar och debatterar vi landets högsta position. Vilka är argumenten för och emot monarkin och hur ser alternativen ut?

Några av de senaste dagarnas intressantare inlägg kommer från Lars Ohly, som är den enda partiledare som är öppet republikan. Han skriver på Newsmill om kostnaderna för bröllopet. Jag håller med Ohly om att pengarna borde ha spenderats på något annat i stället, men nu har regeringen bestämt att bröllopet ska bli påkostat och inte får ske i all tysthet, något som kanske paret själva hade önskat. Eftersom det är ett politiskt beslut bör även staten stå för i alla fall en del av kostnaden.

Socialdemokratiska studenter föreslår på samma sajt att talmannen ska göras till statschef. De argumenterar för att det skulle stärka vår parlamentariska demokrati och riksdagens makt. Det är ett intressant förslag som tilltalar mig mer än en folkvald president. En direktvald president skulle få mycket stark legitimitet och därmed också oundvikligen politisk makt. Jag skulle hellre se en opolitisk statschef med representativa uppgifter och skulle därför föredra att personen utnämns av Sveriges Riksdag.

En aspekt som måste tas i beaktande är monarkins stöd hos svenska folket. DN rapporterar om dalande opinionssiffror för kungahuset. Alla principiella frågor om vårt statsskick börjar och slutar i det folkliga stödet. Om populariteten fortsätter sjunka i samma takt kanske vår konstitutionella omdaning tar sin början långt tidigare än väntat.

Om du vill botanisera bland alla hundratals blogginlägg om bröllopet finns några länkar här: kungabröllopet, Republikanska föreningen, och bloggen Svenssons på vänsterkanten som liksom jag gillar Lena Andersson artikel i DN.