Arkiv för juli, 2006

Hemsida, Sverige, Uppsala »

Sverige och svenska utmaningar 2006

[29 Jul 2006 | Ingen kommentar]

Sommaren och hösten 2006 kandiderar jag till riksdagen i Uppsala län, på plats tre på folkpartiets lista. Nedanför listar jag mina hjärtefrågor i den kampanjen.

Utbildning

Skola

Det entydiga syftet med all skolgång är något så enkelt och självklart som kunskap. Om elever går ut skolan med godkänt betyg i svenska utan att ens kunna stava eller läsa har undervisningen uppenbarligen gått i konkurs. Tyvärr finns det många elever som inte klarar av dagens svenska flumskola. En rörig och slö skola utan tydliga krav leder till allt större klasskillnader i samhället. Det är tyvärr ofta just de elever som inte har föräldrar med akademisk bakgrund som misslyckas i dagens skola. De duktiga eleverna klarar sig ändå. Därför måste dagens grundskola förändras – för de svaga elevernas skull.

Nedan finns några av de reformer som behövs för att förändra dagens flumskola till en kunskapsskola.

* Inför betyg i årskurs sex och gärna redan skriftliga omdömen från första klass. Det ger eleverna en välbehövd chans att tidigt märka om något går snett och mer studier behövs i ett ämne.

* Inför läsa-skriva-läsa-garanti, inga elever får lämna skolan utan tillräckliga kunskaper.

* Öka lärarnas befogenhet att skapa ordning och reda i klassrummet för ingen lär sig något i ett skrikit klassrum där elever pratar i mobiltelefon under lektionstimmen.

* Det är skolans skyldighet att ge svaga elever tillräcklig hjälp, samtidigt som elever som har lätt för sig också har rätt till stimulans i skolan.

* Det är viktigt att eleven själv kan välja skola. Skolvalet ska inte avgöras av bostadsområde eller lottning. Betygsintag ska vara vägledande för intag till skolan, det motiverar eleverna att plugga i stället för att söka speciella tillvalskurser för att nå till en skola de helst vill.

* Konkurrens mellan skolor skapar valfrihet för eleven och en bättre standard på utbildningen.

* Praktiskt begåvande elever ska erbjudas lärlingsutbildning på gymnasiet i nära samarbete med gymnasiet.

Universitet och högskolor

Kunskap är ett redskap för personlig utveckling. Det fria kunskapssökandet har ett egenvärde men resulterar också i kompetenta arbetstagare och värdefull forskning.

* Högskolor med högt sökandetryck ska tillföras mer resurser. Studenternas val ska styra uppbyggnaden av högskoleplatser.

* Högskolor och universitet bör rangordnas utifrån kvalitet i utbildning och forskning.

* Ge mer resurser till forskning och koncentrera det till färre lärosäten.

Arbete och företagande

Entreprenörskap och företagande är grunden till allt välstånd. Det individuella initiativtagande föder hela tiden nya fantastiska idéer världen över som bidrar till att vi mår bättre, lever längre och får större möjlighet att förverkliga oss själva. I Sverige har vi idag världens högsta skatter men långt ifrån världens bästa skola eller sjukvård. Alkohol och tobak beskattas med syftet att färre ska röka och dricka sprit. Den höga skatten på arbete leder med samma slående självklarhet till att färre arbetar. Detta verkar dock ha undgått den socialdemokratiska regeringen som i stället för att sänka skatt på arbete och lätta på snaran kring arbetsrätten försöker konstruera ”nya jobb” genom bidrag och subventioner. Vi behöver inte fler ungdomar som hänger upp gardiner för 20 kr/timmen utan fler unga på den reguljära arbetsmarknaden – med jobb som är A-kasse- och pensionsgrundande.
Arbetsrätten ska vara en regelbok för den svenska arbetsmarknaden och något som ger trygghet – men får inte bli något som hindrar människor att arbeta. Arbete är ingen rättighet som pumpas fram i regerings stora arbetsmaskin utan något som skapas genom företagande och entreprenörskap.

Här är några av de reformer jag vill driva om jag kommer in i Riksdagen för att skapa ett arbetande Sverige som andas entreprenörskap och initiativtagande.

* Sänk arbetsgivaravgiften.

* Sänk skatten på hushållsnära tjänster

* Skattestopp för alla höjningar och nya skatter.

* Avskaffa förmögenhetsskatten.

* Avskaffa fastighetsskatten.

* Inför stopplag för plusjobb och andra statligt konstruerade konstgjorda jobb.

* En flexiblare och säkrare arbetslagsstiftning med svagare anställningsskydd men större tillgång till arbetsmarknaden, enligt den danska modellen, ”flexicurity”.

* Avskaffa AMS, lägg resurserna på sänkt skatt på arbete och mer resurser till utbildning.

* Inför plattskatt (proportionell skatt) på inkomst och avskaffa statsskatten.

* Inför global frihandel för varor och tjänster, i ett första steg bör fri tjänstehandel införas i EU och tjänstedirektivet antas i sin ursprungliga form författat av Bolkestein.

Jämställdhet

Det är ingen slump att kvinnliga läkare, journalister och så gott som alla andra yrkesgrupper tjänar mindre än sina manliga kollegor. Liberal feminism handlar om just detta; att se strukturer som lägger hinder i vägen för kvinnor och att vilja åtgärda detta med lösningar som utgår från den enskilde individen.
Det är en självklarhet att alla oavsett kön ska få forma sina liv och växa som människa. För mig är det lika självklart att vara feminist som att vara antirasist. Det är viktigt att kunna se förtryckande och diskriminerande strukturer i samhället. Lika viktigt är det att sådana orättvisor bekämpas med liberala medel som utgår från individen och att all form av kvotering undviks.

Här några av de åtgärder jag tror behövs för ett mer jämställt Sverige:

* Avskaffa av monopolen inom den offentliga sektorn, konkurrens ger rättvisare lön.

* Ändrade skatteregler för ett rikt utbud av hushållsnära tjänster.

* Sänkta arbetsgivaravgifter i hela den privata tjänstesektorn

* Främja rekrytering av fler män till vård och skola.

* Individualisera föräldraförsäkringen – det enskilda föräldraskapet är inget som ska kunna överlåtas till andra parten på skattebetalarnas bekostnad.

* Tillåt fler privata alternativ inom barnomsorgen för att underlätta för båda föräldrar att förvärsarbeta.

* Polis och vårdpersonal måste få den utbildning och de resurser som krävs för att klara av sina uppgifter att upprätta ordning, hjälpa och vårda misshandlade kvinnor

* Det område som en åklagare har möjlighet att låta omfattas av besöksförbud bör vidgas för att skydda misshandlade kvinnor

* Kvinnor som så önskar skall ha rätt till vapenlicens för tårgasspray

* Män som inte accepterar utdömt besöksförbud ska kunna förses med elektronisk fotboja

* Inför könsneutral värnplikt

* Kvinnor från länder med abortrestriktioner ska kunna komma till Sverige för att utföra abort – kostnaderna ska finansieras av biståndet.

Europa

Europafrågorna genomsyrar all svensk inrikes politik. Riksdagens utskott hanterar EU-frågor i allt högre grad och det är därför viktigt att riksdagsledamöterna är insatta i Europapolitiken. Under rubriken Europa har jag samlat de frågor jag drev i valet till Europaparlamentet 2004 och som jag vill fortsätta driva i Riksdagen i den mån det är möjligt.

Striden mot Jantelagen

Jag skulle kunna sammanfatta min valkampanj 2006 som en strid mot jantelagen. Så här sammanfattar sajten www.omettord.se vad jantelagen är:

”Du ska inte tro att du är bättre än någon annan. Så kan man sammanfatta vad vi i svenskan kallar för jantelagen. Ett antal levnadsregler som påstås prägla ett svenskt sätt att vara, med ett slags institutionaliserad avundsjuka. Det sägs i lagomlandet Sverige, där jantelagen råder och där normer och attityder styrs av ett sk ”Svensson-tänkande”, kunde man till exempel läsa i GP 2002.”

Jantelagen och den mentalitet som följer på en sån inställning bidrar till att det ses snett på entreprenörskap –  varför ska någon göra något nytt och tro att hon är bättre än någon annan. Det ses även snett på duktiga skolever. Jag minns själv hur mina klasskompisar fick skämmas i klassen då de hade MVG på ett prov. Då var det epitet som ”pluggo” som kastades efter dem, samtidigt som elever med icke godkänt firades som hjältar. Jantelagen bidrar också till att det är helt legio att tävla och vara bäst i idrott men inte i matte eller fysik, detta, menar Janteförespråkarna, leder till ett elittänkande som inte är önskvärt.

Jag är övertygad om att Sverige behöver mer entreprenörskap, fler driftiga människor med initiativförmåga och en positiv syn på företagande och nytänkande och färre Jante. Detta är ett starkt skäl att rösta för en borgerlig regering i höstens val. Det förändrar inte allt men är en mycket bra början –  det förändrar matchläget till 1-0 till dig mot Jante.

Artiklar, Hemsida »

Nya tag för en vass union

[29 Jul 2006 | Ingen kommentar]

Kapitel i en skrift om den svenska EU-debatten, skriften publicerades sommaren 2006.

Europeiska unionen är ensam i sitt slag. Ingenstans i världen samarbetar självständiga stater så nära som i EU. Inte någonstans finns ett parlament med över 700 ledamöter från 25 olika länder som tillsammans fattar beslut på demokratisk väg. På ingen annan kontinent går miljontals invånare till val på samma dag, såsom EU-medborgarna gjorde i det senaste EU-valet i juni 2004.

Samarbetet i EU har gett oss öppna gränser i Europa. Vi kan resa utan pass från Luleå till Lissabon och från Avesta till Aten. Vi kan bo, studera och arbeta i alla EU-länder precis som vi själva vill.

Den inre marknaden underlättar för företag att etablera sig och verka runt om i Europa. Som resultat har konkurrensen ökat och priser sjunkit. Utan EU hade vi inte haft lågprisbolagen, som idag tar dig till London till priset av ett linne på H & M.

Men det är inte bara inom Unionen förändringar har skett. Faktum är att de största förändringarna har skett i EU:s närområde. Den Europeiska unionen har inspirerat nya medlemmar att ansluta sig och flera står i kö. Med EU i siktet, har länder på Balkan och i Östeuropa genomfört reformer och demokratiserats. EU:s gemensamma värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter har spridits även utanför dess tidigare gränser.

Tyvärr är inte allt positivt. EU har idag ett antal demokratiska problem som tyvärr lägger sordin på unionens politiska framgångar. Det borde angå alla oss svenskar och européer att hitta lösningar på unionens problem.

Kohandel i kapellet

Ett av de största problemen med dagens EU är att unionens medborgare har för lite makt över de beslut som fattas. De viktigaste besluten i EU tas fortfarande i ministerrådet bakom låsta dörrar, utan någon som helst insyn från media eller allmänheten.

Det kan liknas vid när de katolska kardinalerna väljer ny påve i Sixtinska kapellet i Rom. Men i centrala Bryssel är det i stället herrar ministrar (för de är oftast herrar) från EU:s 25 medlemsländer som likt kyrkans män stänger in sig i ett stort mörkt rum täckt med röd heltäckningsmatta. Där inne läses medhavda talepunkter upp, nationella ståndpunkter försvaras och det kohandlas om våra, medborgarnas, intressen. När ministrarna äntligen lämnar mötesrummet, några timmar eller dagar senare, föreligger allt som oftast något slags överenskommet beslut.

De lyckligt lottade ländernas ministrar kan sedan skrodera med hur tufft de har förhandlat och hur mycket politiskt kapital det kostat dem att åstadkomma detta snillrika beslut som tillför så och så många miljoner kronor i EU-rabatt. Ministrar från länder för vilka beslutet varit mindre lyckosamt skyndar sig att skylla på dålig tillväxt, snåla tyskar, eller vad som ligger närmast till hands – allt för att undvika ansvar för att ha gått miste om miljarder i strukturfonder.

Dessa herrar ministrar har inte gått till val på sin EU-politik utan i nationella val på en mestadels inrikespolitisk agenda. Därmed tvingades de aldrig att formulera eller motivera sina Europapolitiska beslut. Tvärtom kan de skylla alla sina misstag och motgångar på EU och byråkraterna i Bryssel. Unionen har blivit till en vanlig syndabock i inrikesdebatten.

Grundregel nummer ett för att kunna utkräva ansvar av politiker är kunskapen om vilka beslut de har röstat för. Det säger sig självt att detta är omöjligt att veta om besluten fattas i hemlighet. Det är inte särskilt modernt att en demokratisk union på 2000-talet fattar sina beslut i andan av en religiös herrklubb som Vatikanstaten.

Handen i syltburken

Ett annat problem är politikers vilja att utöka EU:s befogenheter till allt fler politikområden. Unionen lägger sig i frågor som egentligen ska bestämmas av medlemsstaterna, av kommuner eller helt enkelt överlåtas till människor själva.

När ministrarna samlas vid EU:s rådsmöten blir de som små barn som har svårt att hålla fingrarna borta från syltburken. Efter att ha stoppat in både ett och två finger långt ner i hallonsylten lockas EU:s ministrar att stoppa in även tummen och fastnar då med handen i burken.

På samma sätt fastnar EU i utvecklingen och blir till slut handlingsförlamat om inte unionens makt begränsas. Det finns gott om tokiga exempel på frågor som klåfingriga politiker vill lägga sig i. Avståndet mellan gungor i lekparkerna regleras på EU-nivå och det finns bestämmelser om hur vattentemperaturen i Europas sjöar ska mätas för att skapa gemensamma rekommendationer för badning.

Om våra nationella politiker fortsätter att pracka på EU allt fler frågor kommer unionen bli till en koloss på lerfötter, en koloss helt omöjligt att styra som fortsätter att växa. Unionen blir ineffektiv och väldigt otydlig och dessutom väldigt svår att kontrollera. Det politiska ansvaret blir grumligt när antalet beslutsområden är obestämt och dessutom ständigt tilltar.

EU-politikens smutsfläckar

Förutom de två stora övergripande problemen, med bristande insyn och ansvar och den expansiva klåfingrigheten, uppvisar dagens EU-politik ett antal smutsfläckar. Vid en titt på unionens budget är det lätt att tro att EU:s första prioritering är europeiska bönder. Hälften av budgeten går till jordbruksstöd och exportsubventioner av klassisk planekonomisk konstruktion. Det leder inte bara till att europeiska konsumenter betalar skyhöga priser för grönsaker utan också till att fattiga bönder i tredje världen slås ut från marknaden.

Schengenavtalet som möjliggjort fri rörlighet har tyvärr en stor nackdel. EU:s benägenhet att skärpa den yttre gränskontrollen i unionens utkant har gjort det svårare för flyktingar att söka asyl i Europa. Det talas om att EU blivit en ”fästning Europa” i stället för att som den borde, erbjuda en ”fristad Europa”.

En europeisk federation

För att få slut på den hemliga kohandeln och dra handen ur syltburken behövs en europeisk federation. Många tror att federation betyder centralisering av makten. Men det är i själv verket tvärtom. I begreppet federalism ryms varken mer eller mindre än tydlig maktdelning. Det betyder helt enkelt en klar uppdelning av beslutsfattandet mellan individer, stater och EU. Makten begränsas nedifrån och upp men även vertikalt mellan EU:s institutioner.

För att göra slut på politikers fingerfärdighet och stoppa den ständiga expansionen av EU:s befogenheter måste den federala maktdelningen fastslås i en europeisk konstitution. En viktig princip här är subsidiariteten – alla beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt.

I en demokratisk federation ska väljarna veta vem som fattar vilka beslut och kan på så sätt utkräva ansvar av politiker. Slut på hemliga möten bakom stängda dörrar. Öppna debatter och demokratiska beslut ska gälla.

Det viktigaste med en europeisk konstitution är att den fastslår unionens kompetensområden och därmed begränsar EU:s makt. Det måste vara glasklart vilka frågor som hör hemma hos staterna och vilka som beslutas av EU. En sådan konstitution behöver inte vara längre en fem sidor. Det har europaparlamentarikern Cecilia Malmström visat genom att skriva ett eget federalt konstitutionsförslag.

En konstitution bör också fastställa vad EU:s olika beslutande församlingar får bestämma. För att få mer öppenhet och insyn i beslutprocessen bör fler beslut fattas av Europaparlamentet. Det är EU:s enda direktvalda institution där väljarnas representanter debatterar helt i offentlighetens ljus.

Ministerrådet bör göras om till en andra kammare till parlamentet bestående av nationella parlamentariker. De kommer nämligen att agera vakthundar för staternas makt.

Kommissionen bör bli till en europeisk regering och spegla den politiska sammansättningen i Europaparlamentet. På så sätt kan Europapolitiken få en mer partipolitisk och ideologisk prägel i stället för att styras av kortsiktiga nationella intressen. En kommission som är ansvarig inför parlamentet betyder också att den kan avsättas vid bristande förtroende.

Om EU ska kunna fungera effektivt med 25 till 35 medlemsländer är det inte rimligt att unionen hanterar mer än en handfull politikområden. Så kan EU bli begränsat men effektivt, smalt men vasst. Det räcker om EU tilldelas sex beslutsområden: utrikeshandel och tullar, den inre marknaden, utrikes- och säkerhetspolitik, valutapolitik, immigration och miljö. Det är områden som är gränsöverskridande och inte kan hanteras av staterna själva. Alla övriga områden kan beslutas av medlemsstaterna, eller regioner och kommuner.

Det nya förslaget till konstitution som röstades ner av holländare och fransmän år 2005 var en god bit på vägen, men inte tillräckligt demokratisk och tydligt för att kunna kallas federalt. Många av ledamöterna i det europeiska konventet hade velat göra texten bättre, men konventets ordförande Giscard d’Estaing var rädd för att inte få den godkänd av europeiska statschefer – i stället blev det en ljummen kompromiss.

Troligtvis var Giscard d’Estaings farhågor korrekta. Merparten av Europas regeringschefer saknar det politiska mod som krävs för ett federalt konstitutionsförslag, för en avskaffning av jordbruksstödet eller för att öppna Europas gränser. Dessutom skulle en federal konstitution frånta dem kohandel och detaljstyrning. Det är i regel inget som regleringsglada politiker vill gå miste om.

När om inte nu? Vem om inte vi?

Nu när EU:s ledare har deklarerat en tankepaus för unionen finns det tid reflektera över unionens framtid. Hur kan problemen lösas på bästa sätt och EU göras tillgängligt och tydligt för medborgarna? Vi som tror på idén om ett välfungerande och livskraftigt EU-samarbete måste bli bättre på att kommunicera våra visioner.

Men ansvaret är inte bara vårt. Europas förtroendevalda politiker måste fatta mod och våga reformera unionen. Om problemen inte åtgärdas nu riskerar EU att förfalla i förlamning när medlemsantalet börjar klättra. Om inte vi gör något skjuts problemen framför oss och förvärrar situationen för nästa generation. Varför vänta på ett bättre tillfälle att reformera EU till en europeisk federation, om det går att göra nu?

Maria Weimer
Liberal debattör och Europavän