Arkiv för december, 2009

Artiklar »

Köp en utsläppsrätt till farmor

[11 Dec 2009 | Ingen kommentar]

Publicerad i UNT, 11/12 2009.

Miljöpolitiken är till för att vi människor ska kunna fortsätta äta, dricka, leva och andas. Men lika viktigt är det att våra städer kan fortsätta utvecklas, att vi kan resa och handla. Med marknadsanpassade liberala åtgärder kan vi göra både och. Det bästa julklappstipset är därför utsläppsrätter. Det skriver Maria Weimer (FP).

I dagarna samlas 15 000 delegater från 192 länder i Köpenhamn för att diskutera hur utsläppen av växthusgaser kan minskas. Kyotoprotokollets målsättning sträcker sig bara till 2012 och räcker inte till längre. I den danska huvudstaden kan förhoppningsvis ett nytt avtal klubbas som ålägger länder att minska utsläppen.

Klimatfrågan fick nytt liv efter att FN:s klimatpanel 2007 med större säkerhet än tidigare kunde peka ut att mänskliga utsläpp orsakar den temperaturhöjning som observerats. Al Gore beredde sedan vägen för en världsomfattande kampanj för att uppmärksamma jordens uppvärmning.

Sedan dess har kraven på åtgärder haglat i debatten. Alltför ofta handlar det bara om att utsläppen ska minska inte hur det ska ske. Och när väl det senare inträffar brister det ofta i både balans och konstruktivitet. För mig som liberal är det viktigt att inte påtvinga människor en viss livsstil. Klimathotet ska inte göras till skäl för politiska pekpinnar om hur människor ska leva.

Som folkpartist är jag framtidsoptimist och vill verka för liberala svar på miljöproblemen. Det börjar med personligt ansvar och engagemang. Konsumentmakt är en viktig del i miljöarbetet. Såsom medvetna konsumenter kan vi styra producenter.

Vi kan även själva påverka vår energiförbrukning. Via kunskapsöverföring och ny teknik i hemmet kan förbrukning medvetandegöras och effektiviseras. Politikers roll bör vara att underlätta för individen att fatta klimatsmarta val.

En självklar princip bör vara att den som förorenar ska betala för sig. Styrmedel i form av trängselavgifter har fungerat utmärkt för att minska trycket på överbelastade vägar, i London liksom i Stockholm. Det bör införas även i Uppsala och övriga landet. Även system med äganderätter är en effektig metod som använder marknadskrafter i miljöpolitiken.

Teknikoptimism, uppfinningsrikedom och entreprenörskap kan göra underverk för miljön. Forskning och teknikutveckling bör därför främjas i högre grad. Framför allt bör vi svenskar kunna exportera miljövänlig teknik till länder som ännu inte hunnit så långt i sitt miljöarbete. Ökad frihandel är också ett steg på vägen och bidrar till att smart teknik sprids snabbare.

Frågan om energi har på sistone blivit en kontroversiellt och internationellt sett mycket känslig fråga. Europa har upplevt både gaskrig och energitvister de senaste åren. Sveriges elproduktion är baserad på vattenkraft och kärnkraft och är i princip fri från klimatpåverkande utsläpp. Därför bör vi i mycket större utsträckning exportera el till övriga Europa. En europeisk energimarknad skulle också minska sårbarheten och möjliggöra effektivare användning av energi.

Handel med utsläppsrätter är ett lysande exempel på hur marknadskrafter kan styra miljöpolitiken. Utsläppsrätten ger tillstånd att släppa ut en viss mängd växthusgaser under en tidsperiod. I dag kan du som individ köpa utsläppsrätter på nätet.

Systemet finns redan på europeisk nivå och bör spridas till lokal nivå men även till andra länder utanför EU. Tänk om Kina och Indien anslöt sig till handel med utsläppsrätter, vilken effekt det skulle ha på de globala utsläppen!

Det finns med andra ord gott om förslag för att minska växthuseffekten. Vi behöver helt enkelt mer uppfinningsrikedom och mindre skrämselpropaganda i miljöpolitiken. Hur utsläppen ska minskas är minst lika viktigt som att de ska minska.

Forskningsrönen om jordens uppvärmning måste tas på allvar. Samtidigt får debatten inte utmynna i panik och förhastade åtgärder som begränsar tillväxt och utveckling. Miljöpolitiken är till för att vi människor ska kunna fortsätta äta, dricka, leva och andas i naturen. Men lika viktigt är det att våra städer kan fortsätta utvecklas, att vi kan fortsätta resa och handla. Med marknadsanpassade liberala åtgärder kan vi göra både och. Det bästa julklappstipset är därmed att gå och köpa utsläppsrätter till familjen.

Maria Weimer
kandidat till riksdagslistan, Uppsala län (FP)

Artiklar »

Att få 27 länder att tala med en röst

[10 Dec 2009 | Ingen kommentar]

Publicerad i FP:s medlemstidning, NU.

Fråga en litauer och en spanjor vad EU:s utrikespolitik bör fokusera på och du får helt olika svar. Litauern skulle sannolikt tala om Östeuropa och tycka att demokratisering av Vitryssland bör vara EU:s främsta mål. Spanjoren däremot skulle i stället vilja stärka unionens relation till Sydamerika och hävda att Honduras ska stå högst på dagordningen.

De 27 EU-länderna har ofta diametralt skilda åsikter om utrikes- och säkerhetspolitiken vilket bottnar i olika historiska erfarenheter och geografiska läge, och givetvis också regeringens politiska färg. Länder med ett förflutet som kolonialmakter har oerhört starka band till sin tidigare kolonier som vi som svenskar har svårt att sätta oss in i. De östliga EU-medlemmar som varit under rysk ockupation är givetvis mycket känsliga för allt som rör Ryssland. Bevekelsegrunder för utrikespolitiska ställningstaganden är ofta traditionsbundna och djupt förankrade. I början av en utrikespolitisk förhandling i Bryssel kan olikheterna ofta synas vara fler än likheterna.

Trots viktiga skiljelinjer finns i EU en tydlig riktning mot ökad gemenskap och ökat samtycke i utrikespolitiken. De senaste tio åren har säkerhetspolitiska instrument byggts upp som stöd för unionens utrikespolitik. Det har möjliggjort för EU att skicka militär trupp och civil personal till konfliktområden världen över vilket ökat vårt inflytande på den internationella arenan.

De nationella utrikesministrarna har allt oftare lagt märke till att gemensamma europeiska uttalanden väger mycket tyngre än enstaka länders åsikter. Kostnaden för att avvika från sin nationella position och gå med på en kompromiss är värd priset av en gemensam europeisk politik. När EU talar med en enda röst blir vi en oslagbar aktör som med stor tyngd kan påverka världspolitiken. Inte att förglömma att unionens inre marknad är den största i världen och att EU är den största enskilda biståndsgivaren.

Sedan 1 december pågår febril verksamhet här i Bryssel med att implementera Lissabonfördraget. Efter åtta år av förhandlingar och folkomröstningar har EU nu en ny författning. Juristerna kliar sig i huvudet för att reda ut hur de nya reglerna bäst ska genomföras och byråkraterna kivas om de nya toppjobben. Inom utrikespolitiken medför det nya fördraget en rad förändringar som förhoppningsvis kommer att leda till ökad samordning i utrikesfrågorna.

Den nya Höga representanten Catherine Ashton har en dubbel roll att agera EU:s utrikesminister samtidigt som hon är kommissionär. Detta bör rimligtvis öka samstämigheten mellan bistånd, handel, energi och utrikesfrågor. Till sitt förfogande får hon en europeisk diplomatkår och ett 140-tal EU-ambassader världen över.

Men det kommer att bli svårt för Ashton att hålla i tyglarna för utrikesfrågorna. Den nya uppsättningen av kommissionärer talar för ökad splittring snarare än samordning av politiken. Kommissionsordförande Barrosos nya förslag innebär att fem andra kommissionärer också har ansvarsområden som berör utrikespolitiken. De viktiga grannskapsfrågorna som rör bland annat Östeuropa och Kaukasus samt humanitär hjälpverksamhet har lyfts ut från Ashtons portfölj och lagts på separata kommissionärer.

Till detta kommer en allt starkare känslighet hos Kommissionen mot medlemsstaternas inblandning i det man anser vara den egna verksamheten. Ashton står inför sitt livs utmaning att lyckas med konststycket att hålla samman de 27 utrikesministrarna och dessutom samordna med fem kommissionärer. Ashton har anklagatas för att vara okänd i utrikespolitiska kretsar och inte vara den som kan ”stoppa trafiken i Peking och Moskva”. Hennes största utmaning de första åren kommer nog inte att vara Kina och Ryssland utan snarare att förmedla en gemensam europeisk utrikespolitik.

Maria Weimer

Ersättare till Riksdagen, Uppsala län

Arbetar just nu i Bryssel med EU:s utrikespolitik under det svenska ordförandeskapet