Maria Weimer

Detta tal höll jag vid valupptakten  för Folkpartiet Uppsala län, 14 augusti 2010. Hoppas det kan inspirera under de sista 18 dagarna fram till valet. Så här kan Uppsala, Sverige, Europa och världen se ut om 12 år. En del bitar innehåller rätt mycket humor och måste tas med en nya salt…

Av Maria Weimer, riksdagskandidat

Det är valupptakt för Folkpartiet i Uppsala län, året är 2022. Det har alltså gått tolv år sedan vi alla samlades på valupptakt den 14 augusti 2010. Jag tänker på allt som hänt under dessa år när jag promenerar upp till Uppsala Konsert och Kongress där vi ska samlas även detta år.

Jag tänker på alla de viktiga reformer som Folkpartiet har lyckats genomföra i regeringsställning sedan 2010. Vem kunde tro att det skulle vara så lätt att förstatliga skolan och att vi därigenom lyckades höja lärarnas status ordentligt. Vem kunde tro att Jan Björklund under sin andra period som skolminister skulle vara ännu mer framgångsrik och skapa konsensus i frågan om tidiga betyg och att vi idag har en blocköverskridande överenskommelse om betyg från årskurs fyra.

Efter att Erik Ullenhag blivit migrationsminister efter valet 2010 lyckades han sätta liberal prägel på migrationspolitiken. Både Sverige och Europa har nu fått en stor dos med välbehövlig invandring. Vi har fått tiotusentals nya svenskar i Uppsala län och har nu vänt den skeva ålderskurvan i både Sverige och EU.

När jag går in på Vaksalagatan tänker jag på den tuffa valkampanjen förra året då vi valde Sveriges första folkvalda president. Efter att Kronprinsessan Victoria avgått kunde riksdagen ändra vårt styrelseskick till Republik – och tack vare hårt valarbete av bla LUF blev Lars Leijonborg förra året  vald till Sveriges president, i hård konkurrens med Margot Wallström.

När jag vänder mig om på Vaksalagatan och tittar ända bort mot Carolina Rediviva tänker jag på hur mycket Uppsala universitet har utvecklats på senare tid, förra året blev vi rankade på 20e plats bland världens bästa universitet, mycket tack vare Eva Edwardssons tid i riksdagen och den vitaliserade forskningspolitiken. Jag minns fortfarande bilden av Eva dansandes på Nobelfesten tillsammans med Uppsalas senaste Nobelpristagare i fysik.

När jag väntar vid trafikljuset vid Vaksalagatan blir jag omkörd av spårvagnen. Jag är glad att Folkpartiet kunde bidra till att bygga ett långsiktigt hållbart transportmedel med spårvagnen här i Uppsala. För tänk så mycket Uppsala län har vuxit de senaste tolv åren. Inte kunde vi ha trott det i augusti 2010.

Mycket beror det på att två nya kärnkraftsreaktorer nu har börjat byggas i Forsmark vilket har skapat en mängd nya jobb. Det i sin tur har gett uppsving för svensk industri som nu kan vara säker på en trygg elleverans. Precis som vi ihärdigt hävdade i valet 2010.

Men Uppsalas tillväxt beror också på den så kallade Hassanska eran. Så kallar uppsalaborna nämligen de åtta år då Mohammad Hassan var kommunalråd. Genom att attrahera många unga väljare växte folkpartiet enormt. Jag minns de första trevande stegen med ungdomsportalen Ung 2014. Mohammad kunde sedan förverkliga sina liberala visioner för Uppsala  – kinesiska och ryska lärs idag ut på högstadieskolor, Gränby idrottsarena har lockat många nya sportklubbar till stan och med liberal integrationspolitik har Gottsunda blivit till en av Uppsalas mest välmående stadsdelar. Numera är Mohammad landshövding här i Uppsala och hans senaste utspel var att göra om Uppsala slott till ungdomslokal.

Medan jag åker upp för rulltrapporna i konserthuset tänker jag på de stora förändringar som skett i Europa och resten av världen de senaste tolv åren. EU-kommissionens nya ordförande är en briljant turkisk kvinna. Ja – tänk att Turkiet faktiskt blev medlemmar förra året. Nästa år får EU välkomna det mest efterlängtade  nya medlemmen till unionen – Norge, har äntligen beslutat sig för att gå med.

När jag är halvvägs uppe i rulltrapporna i konserthuset ringer telefon plötsligt. Det är kabinettssekreteraren på Utrikesdepartementet. Hon vill stämma av Sveriges position inför ministermötet jag ska på i Bryssel på måndag. Där ska jag träffa mina utrikesministerkollegor från de andra EU-länderna för att vi ska skriva under ett frihandelsavtal med Nordkorea. Efter Kim Jong Ils död har landet tagit stora kliv mot demokrati och ska snart hålla sina första fria val. LUF ska resa dit såklart och kampanja för den liberala nordkoreanska presidentkandidaten.

Jag tänker på morgondagen då vi får celebert besök i Uppsala som stöd i vår kampanj. Det är ingen mindre än Ismail Kamil som kommer hit till Uppsala – han är numera president för den nya autonoma kurdiska republiken i Syrien. Efter framgångsrika år i riksdagen fick Ismail ett erbjudande han inte kunde motstå: att återvända hem och förverkliga drömmen om ett fritt Kurdistan.

När jag kommit upp för rulltrapporna får jag syn på den inbjudna talaren till kvällens valupptaktsmiddag, det är FP:s nya toppnamn på riksdagslistan i Göteborg, Dawit Isaak. Efter att ha släppts från sin eritreanska fängelsehåla ville han engagera sig för folkpartiet och driver idag frågor om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet bättre än någon annan.

Vem kunde tro att allt detta kunde ske på bara 12 år? Vem kunde tro det när vi satt på UKK i augusti 2010? Med Folkpartiets starka politik och framtidsoptimism och många år av ihärdigt arbete är allt detta möjligt.

Publicerad i Enköpingsposten den 31 augusti 2010.

Det sägs att det inte finns så stora skillnader mellan blocken. Men utrikes- och säkerhetspolitiken är en vattendelare som också har stor effekt på Enköping. Folkpartiet och Alliansen vill inte bara fortsätta Sveriges engagemang i Afghanistan. Vi tror också starkt på EU:s förmåga att hantera kriser. För att kunna förhindra konflikter och skydda civila har EU satt upp snabbinsatsstyrkan Battlegroup. Våren 2011 är det Sveriges tur att stå i beredskap igen, precis som vi gjorde våren 2008. Men det har de rödgröna sagt nej till. Om de vinner valet ska Sverige hoppa av sitt åtagande med Nordic Battlegroup.  Efter flera års planering och samövning, som har letts här från Enköping, ska alltså den svensk-ledda styrkan läggas ned! Vi ska alltså inte bidra till att bygga fred och säkerhet i världen för EU:s räkning.

Ett svenskt avhopp skulle bli väldigt pinsamt i EU-kretsen och på lång sikt skada vårt anseende som säkerhetspolitisk aktör. Dessutom skulle det vara ett stort resursslöseri att inte använda styrkan som redan är utbildad och klar. Det skulle också innebära att Sveriges plats står tom och att det saknas en EU-styrka om konflikter uppstår som EU vill förhindra. Det kan alltså bli så att civilbefolkningen i ett krigshärjat land får lida för de rödgrönas beröringsångest inför militära frågor.

Detta är ett tecken på hur urvattnad utrikes- och säkerhetspolitiken blir när Socialdemokraterna måste kompromissa med partier såsom Vänsterpartiet.

Maria Weimer, diplomat med erfarenhet av EU:s säkerhetspolitik. Nu riksdagskandidat för Folkpartiet i Uppsala län.

Publicerad i Arbetarbladet den 22 augusti 2010.

De allra flesta unga är arbetslösa en kort tid, men i Sverige och i Uppsala län är det för många ungdomar som går utan arbete. Den svenska arbetsmarknaden har höga ingångslöner och starkt anställningsskydd. Det gör det svårt för många unga att ta sig fram och få ett jobb. Det finns också för lite kontakt mellan gymnasiet och företagen och steget blir då väldigt stort från skola till arbete.

Flera länder som har mycket lägre ungdomsarbetslöshet, som Tyskland och Danmark, har för länge sedan infört lärlingssystem. En stor del av de praktiska yrkesutbildningarna sker där direkt på arbetsplatsen istället för på en gymnasieskola. Det gör att eleven får bättre kontakt med arbetslivet och får de kunskaper som behövs på en arbetsplats. Folkpartiet vill se mer av lärlingsutbildning i Sverige. Elever ska också själva få bestämma om de vill läsa in högskolebehörighet eller inte.

Men även med en bra lärlingsutbildning kan det vara svårt att få ett jobb. Folkpartiet föreslår därför en särskild lärlingsanställning som ska göra det attraktivt för företag att anställa unga. Med något lägre ingångslön och mindre reglerad arbetsrätt kan vi undanröja de hinder som finns för att anställa ungdomar. Förutom ett utbildningskontrakt får eleven då också betalt under studietiden, istället för att gå yrkesprogram på gymnasiet utan inkomst. De unga får då en bra praktisk utbildning, en lön och goda chanser att senare få fast jobb.

Idag besöker jag ett antal företag i Tierp som är intresserade av att anställa unga. Genom att göra det lättare för företag att anställa unga, är jag övertygad om att Folkpartiets förslag om lärlingsutbildning och lärlingsjobb skulle kunna ge många unga Tierpbor ett schysst jobb att gå till.

Maria Weimer

Riksdagskandidat (fp)

Publicerad i UNT den 17 augusti 2010.

Införande av begränsad arbetstid i form av 35-timmarsvecka eller sex timmars arbetsdag är politiska villfarelser som redan har provats i flera europeiska länder och misslyckats. Det är förvånande att Vänsterpartiet (UNT 12/8) har dammat av detta gamla politiska skelett. Verkligheten i både Sverige och Europa är skeva ålderskurvor där en liten andel arbetsföra kommer att behöva försörja en stor andel äldre. Vi behöver uppmuntra studenter att ta examen tidigare och äldre att gå i pension senare. Mot den bakgrunden är förslag om att minska arbetstiden totalt verklighetsfrånvända. Vi skulle snarare behöva öka antalet arbetstimmar per dag, eller åtminstone låta bli att lagstifta om en fastlagd arbetstid. Att dessutom påstå att människor blir lyckliga bara av fritid är att ignorera den arbetsglädje som många känner dagligen. Det finns lyckoforskning som pekar på att det är just meningsfullt arbete som framkallar lyckokänsla, sk ”flow”. Att påstå att Uppsalas ekonomi är byggd på ”skräpkonsumtion” är en nedlåtande syn på den rika handel med varor och tjänster som Uppsalas välstånd bygger på. Det är ett hån mot alla småföretag i Uppsala som arbetar stenhård för att skapa nya jobb varje dag. Jag undrar om Vänsterpartiet lever i samma stad som vi andra Uppsalabor?

Maria Weimer

Riksdagskandidat (fp)

Publicerad i UNT den 23 juli 2010.

Sedan FN:s klimatpanel drog världens uppmärksamhet till den globala uppvärmningen, har miljöfrågan varit på allas läppar.

Ökad medvetenhet om vår skadade miljö är en förutsättning för förändring. För oss som liberaler handlar människans relation till vår omvärld om frihet under ansvar. Vi har en otvetydig skyldighet att bevara miljön för kommande generationer och se till att vi kan fortsätta leva nära naturen. Men det är viktigt att vi politiker behåller huvudet kallt och inte låter oss skrämmas till ogenomtänkta kortsiktiga åtgärder.

Kraven på att politiker ska agera har haglat. Vi har hört domedagsprofetior om att världen kommer att gå under om vi inte genast slutar flyga, upphör att konsumera eller slutar föda barn. I den svenska debatten har det föreslagits att flygtrafik söder om Sundsvall ska läggas ner och att vi bör undvika handel med andra länder till förmån för svenska varor.

Klimathotet får inte användas till att inskränka människors frihet. Vårt samhälle måste kunna fortsätta utvecklas, människor fortsätta resa världen över och handla med varandra.

Vi lever i en miljömedveten värld med en hög teknologisk utvecklingstakt. Och det är just innovationer som är lösningen. Det finns flera historiska exempel på hur vetenskaplig utveckling har revolutionerat våra livsvillkor. På 70-talet var Sverige ett av de mest oljeberoende länderna i den industrialiserade världen. Tack vare utbyggd vattenkraft och kärnkraft är idag endast en liten del av vår elkonsumtion beroende av olja. På samma sätt var det med telefonledningarna på 70-talet. Om alla kineser skulle ha fast telefon skulle världens bestånd av koppar gå åt i ett nafs, menade man. Vem kunde då föreställa sig mobiltelefoner – eller satellit-TV för den delen?

I klimatdebatten får vi ofta höra hur jordens överbefolkning kommer att leda till resursbrist och svält. Men om vi tar en titt på fakta ser vi att befolkningsökningen globalt sett bromsat upp. För 20 år sedan beräknades att vi skulle bli 15 miljarder på jorden år 2050. Nu tycks siffran stanna vid 9 miljarder. Vi vet att utbildning av flickor leder till att de väljer att föda färre barn. Utbildning, och framtidshopp, är alltså nyckelfrågor för att få bukt med överbefolkningen.

Såsom folkpartister är vi framtidsoptimister och tror på teknikens möjligheter. Men vi politiker har också en roll att spela. Vi behöver sätta upp spelreglerna. En central princip är att den som smutsar ner måste betala för sig. Staten behöver säkerställa att utsläpp beskattas och att förorenare lagförs. Politiker bör också kunna ge ny teknik den nödvändiga puff den behöver för att etablera sig på marknaden, genom lån till innovationsutveckling, forskningsanslag och uppfinnarstipendier, samt genom att underlätta för europeiska patent. Vi bör förhålla oss teknikneutrala. Vår uppgift är att sätta gränser och skapa målsättningar och generellt goda villkor för forskning och utveckling. Den tredje rollen för politiken är att underlätta för människor att leva klimatsmart. Med hjälp av ny teknik och medvetandegjord energikonsumtion kan vi konsumenter ändra vårt beteende. Vi ska inte behöva sluta resa med flyg och flytta ut på landet och odla grönsaksland för att kunna leva miljövänligt. Förhastade miljökrav bör ersättas med rationella tekniska lösningar.

• I stället för att lägga ner allt flyg söder om Sundsvall är det klokare att satsa på utveckling av nytt flygbränsle och att konkurrensutsätta SJ för att möjliggöra effektivare tåg.

• I stället för att införa kilometerskatt som slår hårt mot landsbygden vill Folkpartiet införa klimatbilspremie för att gynna utsläppsfria bilar och stimulera miljöteknik.

• I stället för att bara köpa närodlat bör vi fortsätta handla internationellt helst med helt fri handel vilket underlättar för utvecklingsländer att bygga upp välfärd och utveckla egen miljöteknik.

• I stället för att fasa ut våra kärnkraftverk bör vi satsa på att bygga fjärde generationens reaktorer i Sverige, vilket garanterar koldioxidfri el, möjliggör en betydligt bättre utvinning av kärnbränslet och en förenkling av avfallsproblemet.

Europeiska unionen är vårt viktigaste miljöverktyg. På europeisk nivå kan vi stärka handeln med utsläppsrätter och lagstifta om kemikaliehantering. Storskalig energieffektivisering på europeisk nivå kan ge oss en mycket större effekt än om vi bara skulle vidta åtgärder på egen hand i Sverige. Ambitiösa mål har redan satts på EU-nivå för klimatet och den biologiska mångfalden.

Miljön engagerar och berör oss alla. Men det är viktigt att den politiska debatten inte styrs av skrämselpropaganda och panikartade åtgärder. Såsom liberaler är vi utvecklingsoptimister och tror att vetenskapens och entreprenörskapets roll är minst lika viktiga som statliga åtgärder för att lösa dagens miljöproblem.

Marit Paulsen, Europaparlamentariker (fp)

Maria Weimer, Riksdagskandidat Uppsala (fp)