Av Maria Weimer, riksdagskandidat

Det är valupptakt för Folkpartiet i Uppsala län, året är 2022. Det har alltså gått tolv år sedan vi alla samlades på valupptakt den 14 augusti 2010. Jag tänker på allt som hänt under dessa år när jag promenerar upp till Uppsala Konsert och Kongress där vi ska samlas även detta år.

Jag tänker på alla de viktiga reformer som Folkpartiet har lyckats genomföra i regeringsställning sedan 2010. Vem kunde tro att det skulle vara så lätt att förstatliga skolan och att vi därigenom lyckades höja lärarnas status ordentligt. Vem kunde tro att Jan Björklund under sin andra period som skolminister skulle vara ännu mer framgångsrik och skapa konsensus i frågan om tidiga betyg och att vi idag har en blocköverskridande överenskommelse om betyg från årskurs fyra.

Efter att Erik Ullenhag blivit migrationsminister efter valet 2010 lyckades han sätta liberal prägel på migrationspolitiken. Både Sverige och Europa har nu fått en stor dos med välbehövlig invandring. Vi har fått tiotusentals nya svenskar i Uppsala län och har nu vänt den skeva ålderskurvan i både Sverige och EU.

När jag går in på Vaksalagatan tänker jag på den tuffa valkampanjen förra året då vi valde Sveriges första folkvalda president. Efter att Kronprinsessan Victoria avgått kunde riksdagen ändra vårt styrelseskick till Republik – och tack vare hårt valarbete av bla LUF blev Lars Leijonborg förra året  vald till Sveriges president, i hård konkurrens med Margot Wallström.

När jag vänder mig om på Vaksalagatan och tittar ända bort mot Carolina Rediviva tänker jag på hur mycket Uppsala universitet har utvecklats på senare tid, förra året blev vi rankade på 20e plats bland världens bästa universitet, mycket tack vare Eva Edwardssons tid i riksdagen och den vitaliserade forskningspolitiken. Jag minns fortfarande bilden av Eva dansandes på Nobelfesten tillsammans med Uppsalas senaste Nobelpristagare i fysik.

När jag väntar vid trafikljuset vid Vaksalagatan blir jag omkörd av spårvagnen. Jag är glad att Folkpartiet kunde bidra till att bygga ett långsiktigt hållbart transportmedel med spårvagnen här i Uppsala. För tänk så mycket Uppsala län har vuxit de senaste tolv åren. Inte kunde vi ha trott det i augusti 2010.

Mycket beror det på att två nya kärnkraftsreaktorer nu har börjat byggas i Forsmark vilket har skapat en mängd nya jobb. Det i sin tur har gett uppsving för svensk industri som nu kan vara säker på en trygg elleverans. Precis som vi ihärdigt hävdade i valet 2010.

Men Uppsalas tillväxt beror också på den så kallade Hassanska eran. Så kallar uppsalaborna nämligen de åtta år då Mohammad Hassan var kommunalråd. Genom att attrahera många unga väljare växte folkpartiet enormt. Jag minns de första trevande stegen med ungdomsportalen Ung 2014. Mohammad kunde sedan förverkliga sina liberala visioner för Uppsala  – kinesiska och ryska lärs idag ut på högstadieskolor, Gränby idrottsarena har lockat många nya sportklubbar till stan och med liberal integrationspolitik har Gottsunda blivit till en av Uppsalas mest välmående stadsdelar. Numera är Mohammad landshövding här i Uppsala och hans senaste utspel var att göra om Uppsala slott till ungdomslokal.

Medan jag åker upp för rulltrapporna i konserthuset tänker jag på de stora förändringar som skett i Europa och resten av världen de senaste tolv åren. EU-kommissionens nya ordförande är en briljant turkisk kvinna. Ja – tänk att Turkiet faktiskt blev medlemmar förra året. Nästa år får EU välkomna det mest efterlängtade  nya medlemmen till unionen – Norge, har äntligen beslutat sig för att gå med.

När jag är halvvägs uppe i rulltrapporna i konserthuset ringer telefon plötsligt. Det är kabinettssekreteraren på Utrikesdepartementet. Hon vill stämma av Sveriges position inför ministermötet jag ska på i Bryssel på måndag. Där ska jag träffa mina utrikesministerkollegor från de andra EU-länderna för att vi ska skriva under ett frihandelsavtal med Nordkorea. Efter Kim Jong Ils död har landet tagit stora kliv mot demokrati och ska snart hålla sina första fria val. LUF ska resa dit såklart och kampanja för den liberala nordkoreanska presidentkandidaten.

Jag tänker på morgondagen då vi får celebert besök i Uppsala som stöd i vår kampanj. Det är ingen mindre än Ismail Kamil som kommer hit till Uppsala – han är numera president för den nya autonoma kurdiska republiken i Syrien. Efter framgångsrika år i riksdagen fick Ismail ett erbjudande han inte kunde motstå: att återvända hem och förverkliga drömmen om ett fritt Kurdistan.

När jag kommit upp för rulltrapporna får jag syn på den inbjudna talaren till kvällens valupptaktsmiddag, det är FP:s nya toppnamn på riksdagslistan i Göteborg, Dawit Isaak. Efter att ha släppts från sin eritreanska fängelsehåla ville han engagera sig för folkpartiet och driver idag frågor om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet bättre än någon annan.

Vem kunde tro att allt detta kunde ske på bara 12 år? Vem kunde tro det när vi satt på UKK i augusti 2010? Med Folkpartiets starka politik och framtidsoptimism och många år av ihärdigt arbete är allt detta möjligt.

Det sägs att det inte finns så stora skillnader mellan blocken. Men utrikes- och säkerhetspolitiken är en vattendelare som också har stor effekt på Enköping. Folkpartiet och Alliansen vill inte bara fortsätta Sveriges engagemang i Afghanistan. Vi tror också starkt på EU:s förmåga att hantera kriser. För att kunna förhindra konflikter och skydda civila har EU satt upp snabbinsatsstyrkan Battlegroup. Våren 2011 är det Sveriges tur att stå i beredskap igen, precis som vi gjorde våren 2008. Men det har de rödgröna sagt nej till. Om de vinner valet ska Sverige hoppa av sitt åtagande med Nordic Battlegroup.  Efter flera års planering och samövning, som har letts här från Enköping, ska alltså den svensk-ledda styrkan läggas ned! Vi ska alltså inte bidra till att bygga fred och säkerhet i världen för EU:s räkning.

Ett svenskt avhopp skulle bli väldigt pinsamt i EU-kretsen och på lång sikt skada vårt anseende som säkerhetspolitisk aktör. Dessutom skulle det vara ett stort resursslöseri att inte använda styrkan som redan är utbildad och klar. Det skulle också innebära att Sveriges plats står tom och att det saknas en EU-styrka om konflikter uppstår som EU vill förhindra. Det kan alltså bli så att civilbefolkningen i ett krigshärjat land får lida för de rödgrönas beröringsångest inför militära frågor.

Detta är ett tecken på hur urvattnad utrikes- och säkerhetspolitiken blir när Socialdemokraterna måste kompromissa med partier såsom Vänsterpartiet.

Maria Weimer, diplomat med erfarenhet av EU:s säkerhetspolitik. Nu riksdagskandidat för Folkpartiet i Uppsala län.

Publicerad i Arbetarbladet den 22 augusti 2010.

De allra flesta unga är arbetslösa en kort tid, men i Sverige och i Uppsala län är det för många ungdomar som går utan arbete. Den svenska arbetsmarknaden har höga ingångslöner och starkt anställningsskydd. Det gör det svårt för många unga att ta sig fram och få ett jobb. Det finns också för lite kontakt mellan gymnasiet och företagen och steget blir då väldigt stort från skola till arbete.

Flera länder som har mycket lägre ungdomsarbetslöshet, som Tyskland och Danmark, har för länge sedan infört lärlingssystem. En stor del av de praktiska yrkesutbildningarna sker där direkt på arbetsplatsen istället för på en gymnasieskola. Det gör att eleven får bättre kontakt med arbetslivet och får de kunskaper som behövs på en arbetsplats. Folkpartiet vill se mer av lärlingsutbildning i Sverige. Elever ska också själva få bestämma om de vill läsa in högskolebehörighet eller inte.

Men även med en bra lärlingsutbildning kan det vara svårt att få ett jobb. Folkpartiet föreslår därför en särskild lärlingsanställning som ska göra det attraktivt för företag att anställa unga. Med något lägre ingångslön och mindre reglerad arbetsrätt kan vi undanröja de hinder som finns för att anställa ungdomar. Förutom ett utbildningskontrakt får eleven då också betalt under studietiden, istället för att gå yrkesprogram på gymnasiet utan inkomst. De unga får då en bra praktisk utbildning, en lön och goda chanser att senare få fast jobb.

Idag besöker jag ett antal företag i Tierp som är intresserade av att anställa unga. Genom att göra det lättare för företag att anställa unga, är jag övertygad om att Folkpartiets förslag om lärlingsutbildning och lärlingsjobb skulle kunna ge många unga Tierpbor ett schysst jobb att gå till.

Maria Weimer

Riksdagskandidat (fp)

Införande av begränsad arbetstid i form av 35-timmarsvecka eller sex timmars arbetsdag är politiska villfarelser som redan har provats i flera europeiska länder och misslyckats. Det är förvånande att Vänsterpartiet (UNT 12/8) har dammat av detta gamla politiska skelett. Verkligheten i både Sverige och Europa är skeva ålderskurvor där en liten andel arbetsföra kommer att behöva försörja en stor andel äldre. Vi behöver uppmuntra studenter att ta examen tidigare och äldre att gå i pension senare. Mot den bakgrunden är förslag om att minska arbetstiden totalt verklighetsfrånvända. Vi skulle snarare behöva öka antalet arbetstimmar per dag, eller åtminstone låta bli att lagstifta om en fastlagd arbetstid. Att dessutom påstå att människor blir lyckliga bara av fritid är att ignorera den arbetsglädje som många känner dagligen. Det finns lyckoforskning som pekar på att det är just meningsfullt arbete som framkallar lyckokänsla, sk ”flow”. Att påstå att Uppsalas ekonomi är byggd på ”skräpkonsumtion” är en nedlåtande syn på den rika handel med varor och tjänster som Uppsalas välstånd bygger på. Det är ett hån mot alla småföretag i Uppsala som arbetar stenhård för att skapa nya jobb varje dag. Jag undrar om Vänsterpartiet lever i samma stad som vi andra Uppsalabor?

Maria Weimer

Riksdagskandidat (fp)

Sedan FN:s klimatpanel drog världens uppmärksamhet till den globala uppvärmningen, har miljöfrågan varit på allas läppar.

Ökad medvetenhet om vår skadade miljö är en förutsättning för förändring. För oss som liberaler handlar människans relation till vår omvärld om frihet under ansvar. Vi har en otvetydig skyldighet att bevara miljön för kommande generationer och se till att vi kan fortsätta leva nära naturen. Men det är viktigt att vi politiker behåller huvudet kallt och inte låter oss skrämmas till ogenomtänkta kortsiktiga åtgärder.

Kraven på att politiker ska agera har haglat. Vi har hört domedagsprofetior om att världen kommer att gå under om vi inte genast slutar flyga, upphör att konsumera eller slutar föda barn. I den svenska debatten har det föreslagits att flygtrafik söder om Sundsvall ska läggas ner och att vi bör undvika handel med andra länder till förmån för svenska varor.

Klimathotet får inte användas till att inskränka människors frihet. Vårt samhälle måste kunna fortsätta utvecklas, människor fortsätta resa världen över och handla med varandra.

Vi lever i en miljömedveten värld med en hög teknologisk utvecklingstakt. Och det är just innovationer som är lösningen. Det finns flera historiska exempel på hur vetenskaplig utveckling har revolutionerat våra livsvillkor. På 70-talet var Sverige ett av de mest oljeberoende länderna i den industrialiserade världen. Tack vare utbyggd vattenkraft och kärnkraft är idag endast en liten del av vår elkonsumtion beroende av olja. På samma sätt var det med telefonledningarna på 70-talet. Om alla kineser skulle ha fast telefon skulle världens bestånd av koppar gå åt i ett nafs, menade man. Vem kunde då föreställa sig mobiltelefoner – eller satellit-TV för den delen?

I klimatdebatten får vi ofta höra hur jordens överbefolkning kommer att leda till resursbrist och svält. Men om vi tar en titt på fakta ser vi att befolkningsökningen globalt sett bromsat upp. För 20 år sedan beräknades att vi skulle bli 15 miljarder på jorden år 2050. Nu tycks siffran stanna vid 9 miljarder. Vi vet att utbildning av flickor leder till att de väljer att föda färre barn. Utbildning, och framtidshopp, är alltså nyckelfrågor för att få bukt med överbefolkningen.

Såsom folkpartister är vi framtidsoptimister och tror på teknikens möjligheter. Men vi politiker har också en roll att spela. Vi behöver sätta upp spelreglerna. En central princip är att den som smutsar ner måste betala för sig. Staten behöver säkerställa att utsläpp beskattas och att förorenare lagförs. Politiker bör också kunna ge ny teknik den nödvändiga puff den behöver för att etablera sig på marknaden, genom lån till innovationsutveckling, forskningsanslag och uppfinnarstipendier, samt genom att underlätta för europeiska patent. Vi bör förhålla oss teknikneutrala. Vår uppgift är att sätta gränser och skapa målsättningar och generellt goda villkor för forskning och utveckling. Den tredje rollen för politiken är att underlätta för människor att leva klimatsmart. Med hjälp av ny teknik och medvetandegjord energikonsumtion kan vi konsumenter ändra vårt beteende. Vi ska inte behöva sluta resa med flyg och flytta ut på landet och odla grönsaksland för att kunna leva miljövänligt. Förhastade miljökrav bör ersättas med rationella tekniska lösningar.

• I stället för att lägga ner allt flyg söder om Sundsvall är det klokare att satsa på utveckling av nytt flygbränsle och att konkurrensutsätta SJ för att möjliggöra effektivare tåg.

• I stället för att införa kilometerskatt som slår hårt mot landsbygden vill Folkpartiet införa klimatbilspremie för att gynna utsläppsfria bilar och stimulera miljöteknik.

• I stället för att bara köpa närodlat bör vi fortsätta handla internationellt helst med helt fri handel vilket underlättar för utvecklingsländer att bygga upp välfärd och utveckla egen miljöteknik.

• I stället för att fasa ut våra kärnkraftverk bör vi satsa på att bygga fjärde generationens reaktorer i Sverige, vilket garanterar koldioxidfri el, möjliggör en betydligt bättre utvinning av kärnbränslet och en förenkling av avfallsproblemet.

Europeiska unionen är vårt viktigaste miljöverktyg. På europeisk nivå kan vi stärka handeln med utsläppsrätter och lagstifta om kemikaliehantering. Storskalig energieffektivisering på europeisk nivå kan ge oss en mycket större effekt än om vi bara skulle vidta åtgärder på egen hand i Sverige. Ambitiösa mål har redan satts på EU-nivå för klimatet och den biologiska mångfalden.

Miljön engagerar och berör oss alla. Men det är viktigt att den politiska debatten inte styrs av skrämselpropaganda och panikartade åtgärder. Såsom liberaler är vi utvecklingsoptimister och tror att vetenskapens och entreprenörskapets roll är minst lika viktiga som statliga åtgärder för att lösa dagens miljöproblem.

Marit Paulsen, Europaparlamentariker (fp)

Maria Weimer, Riksdagskandidat Uppsala (fp)

De rödgrönas Europaprogram saknar svar på avgörande frågor som skuldkrisen och Europas roll i världen. Deras få konkreta förslag försvårar för dem att uppnå fina mål om fler jobb. Ett rödgrönt Europa innebär försämrat välstånd med färre jobb och en svagare roll i världen.

Stora delar av Europa står på randen av en allvarlig skuldkris, i hög grad som följd av en skadlig stimulanspolitik som svar på finanskrisen. Grekland har redan fallit. Om den avgörande utmaning som skuldkrisen och vikten av ordning i offentliga finanser innebär står inte ett ord i de rödgrönas dokument om vad de gemensamt vill med Europa, som presenterades den 27 juni.

Detta är symptomatiskt för hela dokumentet. Avgörande framtidsfrågor undviks, eller urvattnas till den grad att de helt saknar substans. Antagligen för att de rödgröna inte är överens. Socialdemokraterna har drivit en pragmatisk Europapolitik. I Miljöpartiet har en EU-kritisk medlemskår blivit påtvingad en ny politik. Vänsterpartiet har inte ens demokratiska partibeslut på sin ”nya linje” utan ledningen har valt att köra över partiet.

Finanskrisen visade tydligt vad som händer om ekonomin inte växer. Med krympande resurser får vi arbetslöshet och sociala problem. En stor europeisk utmaning är att utvecklas till en attraktiv och dynamisk kontinent igen. Med skuldproblemen och svårigheten att finansiera pensioner och vård riskerar Europa utvecklas till ett museum för rika indiska turister. Vår röst och betydelse i världen minskar om vi inte släpper fram Europas välståndsbildande krafter.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är motståndare till tillväxt, och det rödgröna dokumentet föreslår således att EU ska sluta fokusera på ”tillväxt och konkurrenskraft”. Hur ska man då kunna föra en jobbpolitik värd namnet? Om EU blir ännu mindre konkurrenskraftigt i den globala ekonomin lär knappast fler jobb skapas här. Tror de rödgröna att Europas miljoner arbetslösa anser att EU fokuserar för mycket på konkurrenskraft?

Närmast helt samstämmig forskning visar att Europas arbetsmarknad är för snårig och reglerad, vilket bidrar till arbetslöshet, inte minst bland unga och invandrare. Det är för svårt att starta företag. Många marknader är skyddade mot konkurrens som gamla skråväsenden. Staten reglerar hur, var och när man ska arbeta. Här behövs mer frihet, men då kräver de rödgröna ett ”socialt protokoll” med ytterligare regleringar. Och de vill införa nya restriktioner mot arbetstagarnas fria rörlighet.

Till de allvarligare punkterna hör att de rödgröna i regering skulle verka för att EU ska driva på för ”rättvis handel”. Ännu ett vackert uttryck, men vad betyder det? Jo, att handeln inte ska vara fri utan att EU ska ställa krav på länder där företag som vill sälja till europeiska konsumenter verkar. Ska vi alltså kräva av en småbonde i Kongo att han uppfyller en viss lönenivå – annars stopp för handel? Eller ska blomsterhandlare i Kenya tvingas införa kollektivavtal för att vi ska vilja köpa deras rosor?

Vad händer då? Bonden får inte sälja, förblir fattig och kan inte ens i framtiden hoppas på intäkter som gör att en bättre lön blir möjlig. Blomsterhandlaren måste slå igen och tvingas kanske in i arbetslöshet i stället. Världen innehåller väldigt många protektionister, inte minst bland de regimer som ofta förtrycker i fattiga länder. Därför måste EU vara den goda kraften som bryter ned gränser och ger fler chansen att komma in i den globala ekonomin. Det är trots allt tack vare globaliseringen som hundratals miljoner människor i Sydostasien lämnade fattigdomen bakom sig.

EU har fått en utrikesminister och en ny diplomatkår väntas ta form i höst. EU kommer nu kunna vara en ännu starkare röst i världen för fred, stabilitet och mänskliga rättigheter. Men de rödgrönas vision stannar vid tomma ord såsom ”EU:s politiska verktyg – så kallade mjuka makt – måste utvecklas snabbare.”

Hur då? EU använder idag ekonomi, handel och diplomati för att påverka omvärlden. Men vi borde göra mer, till exempel stärka möjligheterna att mäkla fred och agera i fler konfliktområden. Men då krävs också hård makt, militär, och det avstår de rödgröna från att kommentera. Således är de inte överens om vad som ska ske med Sveriges största militära operation utomlands, i Afghanistan.De saknar förståelse för att militära instrument ofta är nödvändiga för att förhindra konflikt och skapa fred.

En välkommen men samtidigt mycket förvånande åsikt i de rödgrönas program är att Sverige ska fortsätta delta i Natos insatser. Synnerligen intressant att Vänsterpartiet nu kommit så långt i sin analys att acceptera Sveriges aktiva deltagande i Natos fredsarbete.

Den rödgröna EU-politiken är en urvattnad kompromiss som saknar enhetlig linje och där de konkreta förslagen – som är få – ofta motverkar de övergripande målen. Att låta en rödgrön regering föra Sveriges röst i Europa och påverka Europas utveckling ter sig som ett högst osäkert vågspel.

En rödgrön regering skulle göra Sverige till en bromskloss i Europa och Europa till en svagare aktör för frihet och välstånd i världen.

Den politiska utvecklingen i Ryssland är oroande. Osäkerheten om vad framtiden bär med sig har ökat. Det gäller i synnerhet i Östersjöområdet. De förutsättningar som låg till grund för neddragningarna av det svenska försvaret håller sakta men säkert på att förändras.

Folkpartiet liberalerna anser att det nationella försvaret nu måste stärkas. Förmågan att strida i brigader har i praktiken gått förlorad. Om det svenska försvaret också ska kunna möta allvarliga hot från en tekniskt och organisatoriskt avancerad motståndare måste denna förmåga återställas. Det handlar inte primärt om resursbrist, utan om tydliga krav på att organisera befintlig personal och materiel i högre förband.

Folkpartiet tror fortfarande starkt på Sveriges internationella engagemang. Det finns ingen motsättning mellan de förmågor vi uppnår inom ramen för internationella insatser och en nationell försvarsdimension. Dessa två uppgifter är istället ömsesidigt stärkande. Samtidigt har det blivit allt svårare att i en globaliserad värld skilja på nationell respektive internationell säkerhet. Effekterna av storskalig terrorism eller piratverksamhet slår – oavsett var de inträffar – lika hårt och snabbt också mot svenska intressen.

Folkpartiet tror på en stark svensk roll i internationella insatser och här spelar Ledningsregementet i Enköping en nyckelroll. Våra soldater i Afghanistan gör stor nytta för freden och säkerheten i landet. En central del av sin utbildning i ledning har de fått i Enköping.

För Sveriges och Enköpings del är våren 2011 särskilt viktig. Då står vi i beredskap med Nordic Battlegroup ytterligare en gång, med styrkehögkvarteret ånyo placerat på Ledningsregementet. När vi besökte regementet för några veckor sedan kunde vi stolt konstatera att NBG är mycket väl förberedda på sitt uppdrag. Synd då att oppositionen vill lägga ner NBG och ta Sverige ur beredskapen i EU.

Det är fortsatt osannolikt att Sverige skulle utsättas för militära angrepp. Men konsekvenserna av militärt våld är ändå så allvarliga att de kräver förberedelse. Vi behöver därför på nytt inrätta regionala ledningsorgan och återuppta planeringen för ett försvar av Sverige. Samtliga soldater och officerare ska vara krigsplacerade. De strategiskt mest utsatta delarna av vårt land kräver särskild uppmärksamhet. Det var till exempel ett misstag att avskaffa försvaret av Gotland. Dess betydelse för försvaret av Sverige kan knappast överskattas.

Förutsättningarna för ytterligare neddragningar av det svenska försvaret har försvunnit. Vi måste anpassa vår säkerhetspolitik till den politiska utvecklingen i vårt närområde. Därför går Folkpartiet till val på ett starkt svenskt försvar.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson (FP)

Maria Weimer, riksdagskandidat för Uppsala län (FP)

Ett förnyat förtroende för ­allians­­regeringen i höstens val innebär också ett definitivt steg till på vägen mot nya kärnkraftsreaktorer i Forsmark, skriver Carl B Hamilton och Maria Weimer (FP) på DI Debatt.

Riksdagen fattade i går ett historiskt beslut att slopa det byggförbud för kärnkraft som har funnits i Sverige sedan folkomröstningen. Tillsammans med avskaffandet av den så kallade tankeförbudslagen 2006, är detta det viktigaste beslutet på länge för att utveckla en modern svensk energipolitik.

Nu kan diskussioner om framtidens kärnkraft äntligen ta vid. Hur ska framtidens kärnkraftverk konstrueras och var ska de placeras? Teknikutvecklingen har gått snabbt fram sedan ­våra gamla reaktorer byggdes. Hur tar vi bäst vara på svensk forskning och ­utländska erfarenheter på området? Det finns ännu inga svar på dessa ­frågor utan de kräver en ingående ­analys de närmaste åren.

Folkpartiets slutsats är att det är kraftbolagen – i praktiken Vattenfall, Eon och Fortum – som ska planera, bygga och driva nya reaktorer. Det är också de som avgör var och hur många reaktorer som byggs inom ramen för maximalt tio ersättningsreaktorer.

Med tanke på befolkningstillväxt och den ekonomiska expansionen i regionen kan så småningom en ny ­reaktor komma att byggas i Forsmark. Med en ny reaktor i Forsmark slipper man stora energiförluster vid ­över­föring av el.

För bara två veckor sedan valde Svensk kärnbränslehantering, SKB, att planera slutförvaringen av vårt ­svenska kärnbränsle i Forsmark. Det bety­der att infrastrukturinvesteringar redan är planerade i området.

Folkpartiet är stora Europavänner, och vi ser gärna att vi också kan exportera koldioxidren el till en gemensam europeisk energimarknad, för att på så sätt minska koldioxidutsläppen från dagens fossilbaserade anläggningar i Polen och Tyskland.

Kärnkraften blir en viktig valfråga. Alliansregeringens ­klimat­vänliga och ambitiösa energi­politik står mot stora löften och ­glädje­kalkyler från oppositionen.  I går kom Sverige ett steg närmare en trygg svensk elförsörjning. I höstens val är det väljarnas tur att ta nästa steg.

Ett förnyat förtroende för ­allians­­regeringen i höstens val innebär också ett definitivt steg till på vägen mot nya kärnkraftsreaktorer i Forsmark.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot (FP), ordförande, näringsutskottet, talesman, energi­frågor

Maria Weimer, riksdagskandidat (FP) Uppsala län