Maria Weimer

Jag läser de rödgrönas utrikespolitiska program från i februari i år och blir väldigt förvånad. Världen beskrivs som om vi levde på 60-talet och ännu inte var medlemmar i EU.

I min mening är EU vårt främsta forum för internationellt samarbete, inom utrikespolitiken och inom alla andra politikområden. Men i de rödgrönas program finns inget kapitel heller ingen sammanhållande text om EU-samarbetet. I stället beskrivs FN som vår viktigaste arena.

”Förenta Nationerna är vår viktigaste arena för internationellt samarbete.

EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem.”

Läs skillnaden mellan ”viktigaste arena” och ”central arena”. Jämför med regeringens utrikesdeklaration som tydligt framhäver Europasamarbetets stora värde.

”Det är genom det europeiska samarbetet som Europas nationer kan göra sitt inflytande gällande i en multipolär värld med stora utmaningar. Det är genom Europa som vår röst får tyngd och våra insatser kraft.”

FN är självklart en viktig aktör när det gäller fred och säkerhet i världen. Men FN kan aldrig ersätta EU. EU-samarbetet bygger på en union av 27 demokratier som delar grundläggande politiska värderingar om mänskliga fri- och rättigheter. I nästan alla utrikespolitiska sammanhang försöker EU uttala en gemensam ståndpunkt. Även i vår FN-politik följer Sverige en gemensam EU-position. Jag har det senaste ett och ett halvt åren arbetat i den ambassadörskommitté i Bryssel (KUSP) där utrikespolitiken förhandlas på daglig basis. Det skulle aldrig vara möjligt för FN att samordna medlemsländerna så mycket och det är väl inte heller önskvärt alla gånger, med tanke på hur brokig medlemskretsen är.

Tyder de rödgrönas blindhet inför EU på en radikal positionsomsvängning för svensk utrikespolitik eller försöker de bara ignorera EU-frågorna för att undgå oenighet. Båda alternativen är tämligen olustiga.

Läs även Per Altenberg och Frispinn. Även vår eminenta utrikesminister kommenterar de rödgrönas suddiga politik på sin blogg.

Det tyska parlamentet ska den 30 juni välja en ny president efter att Horst Köhler avgått hastigt häromveckan. Regeringskoalitionen har föreslagit en så kallad partisoldat, Christian Wulff, som regeringschef i den mäktiga delstaten Niedersachsen är han känd som politik taktiker och omnämns bakom kulisserna som efterföljare till Angela Merkel. Oppositionen har överraskat genom att föreslå en mycket stark kandidat Joachim Gauck, präst och medborgarrättskämpe från f.d. DDR, vars liv är som klippt och skuret ur filmen ”De andras liv”.

Mest känd som chef för översynen av Stasi-arkiven efter murens fall och mycket populär i både västra och östra Tyskland hade Gauck lika gärna kunnat vara regeringens kandidat. Merkel som själv kommer från forna Östtyskland hyser så stor respekt för Gauck att hon på hans 70-årsdag höll ett 20 minuter långt tal till hans ära. Hon grämer sig nog rejält åt att oppositionen frågade honom först. Å andra sidan är hon en kallhamrad partitaktiker (vilket hon visade när hon utsåg den färglöse Öttinger till tysk komissionär) och passar nog hellre på att bli av med en tuff konkurrent som Wulff.

Det tyska presidentämbetet har symbolisk betydelse men ingen politisk makt. Ytterligare ett argument för Gauck är att han symboliserar den tyska historien på ett unikt sätt. Hans far blev dömd till 25 års straffarbete i Sibirien. Han själv studerade till präst och predikade mot regimen vilket gjorde honom förföljd av Stasi. Han talar ofta om betydelse av ett stabilt demokratiskt system för människors frihet. Ett av hans favoritcitat lyder ”innan vi fick återföreningen fick vi friheten”. Även om Gauck sägs representera den östtyska själen är talet om frihet något som klingar an i hela Tyskland.

Om valet hade gjorts direkt av folket hade jag själv, i egenskap av tysk medborgare, kunnat delta och välja Gauck. Men det är det tyska parlamentet som väljer ny president och majoriteten av rösterna ligger hos regeringen och den konservativa kandidaten. Även om många konservativa och liberaler känner starkt för Gauck är det osäkert om de vågar rösta för honom. Jag hoppas att opinionen för Gauck växer sig starkare fram till den 30 juni. Han skulle vara perfekt som tysk president!

5-årings teckning av Europa - CC-Flickr

I går firade jag Europadagen på Uppsalas gator och torg. Vi höll i ett torgmöte och delade ut euro i chokladpengar och liberala flygblad med vår Europavision.

Den 9 maj förblir en viktig högtidsdag för mig. Inte bara är det dagen då Schumandeklarationen skrevs under 1950, vilket utgjorde grunden för EU-samarbetet. Det är också dagen efter att andra världskriget tog slut i Europa 1945. Andra världskriget utgör fortfarande ett särskilt trauma i den tyska delen av min familj. Min farfar Josef Weimer var inkallad i kriget. Min farmor som var kvar i byn i södra Tyskland hade en tuff tillvaro då hon försökte försörja sina två söner i krigets och ransoneringarnas tid. Min far föddes bara några månader efter att kriget tagit slut.

Krig var inget nytt i min släkt, eller ens i den delen av Europa. Vi härstammar från en by i Tyskland nära franska gränsen och krigen har härjat i området så långt man kan minnas. Min farfars far stred i de fruktansvärda skyttegravarna i första världskriget. Hans far stred i det fransk-tyska kriget 1870. I generation efter generation har män inkallats och tvingats ut i strid medan kvinnorna lämnats kvar med barn och hem att ta hand om. I bästa fall har männen återvänt levande vid krigsslutet, men många är berättelserna om sårade och stupade.

Min far har aldrig deltagit i något krig. Jag anser att vi har det europeiska samarbetet att tacka för det. Den genialiska idén att sammanlänka tysk och fransk stålproduktion gjorde det mycket svårt för länderna att upprusta mot varandra. Den starka amerikanska rollen i Europa bidrog också till stabilitet och utveckling. När sedan det europeiska projektet växte sig större och började gro till en politisk gemenskap så hade krig blivit till en omöjlighet. Idag har den franska och tyska regeringen gemensamma kabinettsmöten. En symbolhandling för deras nära relation var när den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder för något år sedan behövde lämna ett europeiskt toppmöte i förtid och han lät den franske presidenten Jacques Chirac föra hans talan!

EU-samarbetet utgör en hörnsten av mitt personliga politiska engagemang och även i Folkpartiets politik.

Reinfeldt - CC Flickr

Häromdagen damp det ner ett brev i min brevlåda från Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. Roligt inte minst eftersom man sällan får snigelpost i dessa dagar. Han skriver till mig i min egenskap av ordförande i en arbetsgrupp i Bryssel under ordförandeskapet. Givetvis är jag inte den enda som fått brevet – alla kollegor här i Bryssel som haft liknande ansvar har också fått ett.

Reinfeldt beskriver hur svåra förutsättningar var när Sverige tog över ordförandeskapet. Finanskrisen i kombination med Irlands omröstning om Lissabonfördraget och svåra klimatförhandlingar. Dessutom hade Europaparlamentet precis valts på nytt men en ny kommission samtidigt varit förhindrad att tillträda på grund av fördraget. Kaoset var kompakt.

Trots detta blev det svenska ordförandeskapet en succé. Det blev det tack vare att vi var organiserade, duktiga förhandlare och hade tydliga politiska målsättningar. Det kan jag intyga från min position på den svenska EU-representationen i Bryssel. Vi kan vara stolta över det svenska ordförandeskapet.

Reinfeldt avslutar med att säga att vi nu bör använda våra gemensamma erfarenheter och djupa kunskap om EU-maskineriet till att vidareutveckla Sveriges engagemang och stärka vår roll som kärnan i Europa. Hear hear! Jag hoppas att han själv använder sin popularitet i Sverige för att uppmärksamma EU-frågor och kommunicera vår EU-politik till svenskarna i valkampanjen.

Det är näst intill ofattbart, det som hänt mina polska vänner och kollegor. Att förlora 96 personer från landets högsta politiska, intellektuella och militära elit, som dessutom var på väg att hedra minnet av en annan tragedi, då 20.000 personer från samma elit avrättades – det är ogreppbart.

Maciej Zaremba skriver om den ofattbara sorgen i DN.

I Krakow Post beskrivs olyckan också på ett gripande sätt.

Warszawaborna samlas fortfarande i stor skala på gator och torg för att sörja och hedra minnet av de omkomna.

Det polska parlamentet samlades idag i en gemensam session med de två kamrarna för att hålla en minnesstund.

Igår tystnade hela EU-maskineriet i en tyst minut för Polen.

Imorgon ska jag gå till den polska EU-representationen för att skriva i kondoleansboken.

I Europaparlamentet här i Bryssel invigdes idag en utställning om massakern i Katyn.

Alla gör vad de kan för att hedra minnet av de döda och visa medlidande med våra polska vänner.