Maria Weimer

Cecilia Wikströms och min artikel om romerna i SvD igår har fått en hel del kommentarer i pressen. UNT skrev en uppskattande ledare om vårt utspel idag, NA skrev också en kommentar om vårt förslag om sanningskommission. Däremot tyckte Arbetarbladet att vi liberaler inte var konsekventa, vilket jag absolut inte håller med om utan kommer att replikera på imorgon.

Stort tack till Liberati som med sina  glada hejarop uppmuntrar vår artikel. Det är också mycket viktigt att romernas situation nu står på dagordningen både i Europaparlamentet (som idag röstade genom en resolution med stark kritik både mot Frankrike och EU-kommissionen) och i den svenska valdebatten. Märk väl att det än så länge bara är folkpartister som ställer sig på romernas sida. Förutom en kommentar från Anna Hedh (s) i Europaparlamentet har jag ännu inte hört ett knyst från företrädare för andra partier än Folkpartiet….

Samtidigt har jag fått en mängd otrevliga kommentarer, sms och brev som handlar om romerna som jag valt att inte publicera här på bloggen. Min hemsida är inte till för invektiv mot redan utsatta folkgrupper utan för sansad politisk debatt. Alla dessa starka och otrevliga reaktioner visar bara hur djupa fördommarna mot romer är och hur starkt romer varit diskriminerade. Att vi som folkpartister ställer upp till romernas försvar och vill uppmärksamma de övergrepp som skett verkar vara otroligt provocerande för en del.

Idag är det tre veckor kvar till valet och dagen till ära läser jag att Jan Björklund återigen lyfter eurofrågan. Äntligen!

Till 10-årsjubiléet av EMU-samarbetet släpptes det här specialla 2€-myntet.

Det är viktigt att våga prata om euron trots finanskrisen. Euroländernas finansministrar håller på att se över reglerna för valutasamarbetet för att stärka budgetkraven och sanktionsmöjligheterna. Tyvärr är inte Anders Borg med i de överläggningarna eftersom vi ännu inte är en i klubben – utanför har man mindre inflytande, det är nog Borg smärtsamt medveten om.

När reglerna stramats upp tycker jag att det är dags för Sverige att gå med. Det skulle kunna ske efter ordentlig debatt i ett antal år och sedan en folkomröstning i samband med valet 2014.

Nästan lika intressant som själva införandet av euron är vilka svenska symboler som ska finnas på våra euromynt. För det fina med euron är att vi betalar med samma valuta men ändå själva kan prägla våra egna mynt. Vad skulle pryda de svenska mynten? Astrid Lindgren? Ronja Rövardotter? Selma Lagerlöf? En älg? En midsommarstång?

Ta en titt på vilka symboler euroländerna har valt här.

Marits EU-moppe

När jag besökte Marit Paulsen i Europaparlamentet i maj fick jag till min förtjusning syn på en liten moped som stod utanför hennes kontor. Medarbetarna förklarade att Marit använder den för att ta sig fram i de långa korridorerna i parlamentet. Självklart finns också en liten EU-flagga på baksidan liksom för att markera moppens hemvist. Kul tyckte jag och skyndade mig att föreviga moppen med min mobilkamera.

Jag läser de rödgrönas utrikespolitiska program från i februari i år och blir väldigt förvånad. Världen beskrivs som om vi levde på 60-talet och ännu inte var medlemmar i EU.

I min mening är EU vårt främsta forum för internationellt samarbete, inom utrikespolitiken och inom alla andra politikområden. Men i de rödgrönas program finns inget kapitel heller ingen sammanhållande text om EU-samarbetet. I stället beskrivs FN som vår viktigaste arena.

”Förenta Nationerna är vår viktigaste arena för internationellt samarbete.

EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem.”

Läs skillnaden mellan ”viktigaste arena” och ”central arena”. Jämför med regeringens utrikesdeklaration som tydligt framhäver Europasamarbetets stora värde.

”Det är genom det europeiska samarbetet som Europas nationer kan göra sitt inflytande gällande i en multipolär värld med stora utmaningar. Det är genom Europa som vår röst får tyngd och våra insatser kraft.”

FN är självklart en viktig aktör när det gäller fred och säkerhet i världen. Men FN kan aldrig ersätta EU. EU-samarbetet bygger på en union av 27 demokratier som delar grundläggande politiska värderingar om mänskliga fri- och rättigheter. I nästan alla utrikespolitiska sammanhang försöker EU uttala en gemensam ståndpunkt. Även i vår FN-politik följer Sverige en gemensam EU-position. Jag har det senaste ett och ett halvt åren arbetat i den ambassadörskommitté i Bryssel (KUSP) där utrikespolitiken förhandlas på daglig basis. Det skulle aldrig vara möjligt för FN att samordna medlemsländerna så mycket och det är väl inte heller önskvärt alla gånger, med tanke på hur brokig medlemskretsen är.

Tyder de rödgrönas blindhet inför EU på en radikal positionsomsvängning för svensk utrikespolitik eller försöker de bara ignorera EU-frågorna för att undgå oenighet. Båda alternativen är tämligen olustiga.

Läs även Per Altenberg och Frispinn. Även vår eminenta utrikesminister kommenterar de rödgrönas suddiga politik på sin blogg.

Det tyska parlamentet ska den 30 juni välja en ny president efter att Horst Köhler avgått hastigt häromveckan. Regeringskoalitionen har föreslagit en så kallad partisoldat, Christian Wulff, som regeringschef i den mäktiga delstaten Niedersachsen är han känd som politik taktiker och omnämns bakom kulisserna som efterföljare till Angela Merkel. Oppositionen har överraskat genom att föreslå en mycket stark kandidat Joachim Gauck, präst och medborgarrättskämpe från f.d. DDR, vars liv är som klippt och skuret ur filmen ”De andras liv”.

Mest känd som chef för översynen av Stasi-arkiven efter murens fall och mycket populär i både västra och östra Tyskland hade Gauck lika gärna kunnat vara regeringens kandidat. Merkel som själv kommer från forna Östtyskland hyser så stor respekt för Gauck att hon på hans 70-årsdag höll ett 20 minuter långt tal till hans ära. Hon grämer sig nog rejält åt att oppositionen frågade honom först. Å andra sidan är hon en kallhamrad partitaktiker (vilket hon visade när hon utsåg den färglöse Öttinger till tysk komissionär) och passar nog hellre på att bli av med en tuff konkurrent som Wulff.

Det tyska presidentämbetet har symbolisk betydelse men ingen politisk makt. Ytterligare ett argument för Gauck är att han symboliserar den tyska historien på ett unikt sätt. Hans far blev dömd till 25 års straffarbete i Sibirien. Han själv studerade till präst och predikade mot regimen vilket gjorde honom förföljd av Stasi. Han talar ofta om betydelse av ett stabilt demokratiskt system för människors frihet. Ett av hans favoritcitat lyder ”innan vi fick återföreningen fick vi friheten”. Även om Gauck sägs representera den östtyska själen är talet om frihet något som klingar an i hela Tyskland.

Om valet hade gjorts direkt av folket hade jag själv, i egenskap av tysk medborgare, kunnat delta och välja Gauck. Men det är det tyska parlamentet som väljer ny president och majoriteten av rösterna ligger hos regeringen och den konservativa kandidaten. Även om många konservativa och liberaler känner starkt för Gauck är det osäkert om de vågar rösta för honom. Jag hoppas att opinionen för Gauck växer sig starkare fram till den 30 juni. Han skulle vara perfekt som tysk president!