Maria Weimer

Det skvallras som bara den här i Bryssel om vem som ska bli EU:s första president. Är det brittiske Blair, holländske Balkenende, eller möjligtvis lettiska Vike-Freiberga? Det senaste namnet på allas tungor är Belgiens premiärminister Van Rompuy. Så här skriver Economists Europabloggare om honom.
Den belgiska regeringen letade i månader efter någon att leda landet, tills man med ljus och lyktade hittade Van Rompuy. Många menar att om denne man, belgarnas sista hopp, nu lämnar sin post, faller landet i stycken igen. Men kanske är belgarna så federalistiska att de är villiga att betala priset?

Dagens nyhet om socialdemokraternas toppnamn till Europaparlamentsvalet sätter verkligen ribban för EU-politiken i partiet. EU-hataren och upprorsmakaren Marita Ulvskog ska toppa partiets EU-vallista. Så viktig är Europadebatten för Mona Sahlin att hon väljer att fronta en person som är uppenbart okunnig om EU och dessutom starkt ogillar hela projektet? Så viktig är Europadebatten för Sveriges största parti att man väljer att låta EU-debatten domineras av en onyanserad EU-kritiker?

Men kanske bör jag i stället se Marita och hennes galna utspel som en tillgång för oss EU-vänner…?

In Sweden the discussion was heated about restrictions on the labour market for the new EU members in March 2004. Many of the traditional liberal voters turned away from the Liberal Party in the European elections of June 2004 wanting to punish the leadership for having advocated those restrictions of free movement. Myself, I have never been closer to leaving the Liberal party than during those weeks of intense debate. Fortunately the proposal didn’t gain support in parliament and Sweden was one of few EU contries (together with UK and Ireland) to keep their labour market open to new member states.

The EU observer reports that the Netherlands who in 2004 chose restrictions has now moved to open up its labour markets to workers from ”new” EU member states. Not all member states are following the Dutch example. The German government has agreed to extend their restrictions until 2011, despite opposition from the current economy minister Michael Glos. Why is it so hard to comply with the principles of free movement of goods, services, persons and capital?

Well, one reason is for sure that national politicians don’t have the courage to stand up against strong unions and interest groups. In the case of the German government, the economy minister Glos has to stand up even against his fellow ministers – from the Socialist party. Germany has a bad reputation when it comes to restrictions to the labour market. The German worker unions were the ones putting strong pressure on Schröder against the Directive of services, which in the end led to the directive being watered down completely.

The choice that French voters are facing in today’s election is not obvious. I would be puzzled myself if I had to choose among the two main candidates; Sarkozy and Royal.

To start with Sarkozy, he has important advantages; he is quite liberal when it comes to economics, and I think France needs some liberal reforms especially when it comes to labor market and taxation. Sarko favors a mini-treaty for the EU, without renewed referendum, that’s clearly better than Royals promotion of a more social Europe and a new convention for a more social constitution. Sarko favors closer ties to the US, indeed very interesting for both French and EU transatlantic relations to have a US-friendly French head of state. But then again Sarko has a lot of disadvantages, he is violently against Turkish EU membership. With him entering the Elysée palace the cornerstone of future European enlargement and thereby a revitalized Euro-turkisk economy and common security policy would be stopped by the French. Sarko also has tried to intimidate French media that dared to critisize him (according to the Swedish program ”Medierna” in P1) and his immigration and refugee policy is all but pleasent.

So what about Royal then. She is promoting a more social Europe, and I dont believe in more harmonized social policy, especially not when it is favored by a socialist. Royal has a socialist agenda with proposals such as revitalizing the 35-hours labor week, a French failure that ought to be buried and forgotten. The more positive parts of Royals policies is her mentioning of reforming the European agriculture policy (CAP) which is pretty unique for a French presidential candidate. AND even more importantly, she doesn’t seem as anti-Turkish as Sarko. There is one more reason for Royal being an interesting candidate; she would be the first woman president in one of Europes most important countries, she would thereby state an important example to millions of girls around the continent that the highest political post in France no longer is reserved for men; she would be the first Madame le Président!

With all the good and bad sides of the two main figures of the French election campaign, maybe I should be glad I don’t have to vote in France…

De senaste dagarna har en diskret EU-debatt pågått på DN:s debattsida. Utrikesminister Bildt och EU-minister Malmström beskriver svensk EU-debatt som provinsiell och menar att Sverige nu äntligen fått en röst i EU. Eliasson hävdar att deras beskrivning är historieförfalskning och ger läsarna en lång lista på allt som den socialdemokratiska regeringen drivit i EU.

Men båda har fel. Bildt har fel i att socialdemokraterna inte drivit en aktiv politik i EU inom utrikes- och säkerhetsområdet. Sverige har varit drivande för en relativt aktiv europeisk utrikespolitik och tagit initiativ till bland annat starkare civil krishantering. Svagheten har snarare bestått i att realpolitiken inte har saluförts på hemmaplan. Och här har Eliasson fel: svensk EU-debatt har länge varit provinsiell. Detta har troligtvis att göra med den djupa splittring i EU-frågan som fortfarande finns i socialdemokratin.

Senast i EU-valet 2004 märktes den av när starka socialdemokratiska fästen kampanjade för Anna Hedh, EU-kritisk kandidat till EU-parlamentet, samtidigt som partitoppen försökte driva EU-vänliga kandidater. Oenigheten i EU-frågan har bidragit till att den förra regeringen inte vågat skryta med sina bragder i EU. Vilket är synd. Det är den svenska EU-debatten som tagit stryk.

Tystlåtenheten om EU-frågorna har gjort att svenskarna är mer skeptiska till unionen än många andra länder. Tveksamheten till EU är nog också i viss mån kopplad till svensk alliansfrihet och det informationsvakuum som finns kring svenskt försvarssamarbete med andra länder.

I stället för att diskutera historieskrivningen på DN-debatt borde Bildt och Eliasson lägga tid på att diskutera sakfrågorna i EU-politiken i den svenska debatten. En debatt-duell runt om på Sverige högskolor vore ett bra sätt att sparka igång en rejäl EU-debatt.