Maria Weimer

Jag tillhör dem som de senaste åren försökt påverka Folkpartiets Mellanösternpolitik i mer balanserad riktning. Tyvärr har partiledningen ofta gått ut med skarpa, mycket Palestinakritiska budskap som ensidigt stöttat Israel. Nästan aldrig har partiet tagit hänsyn till den komplexa situationen i regionen och de goda krafter som finns på Västbanken och i Fatah och som behöver allt stöd de kan få. Men det finns många som delar min uppfattning i frågan och vill se en nyansering av FP.s politik. Senast i januari skrev en grupp folkpartister på DN om vikten av förståelse för Palestinas FN-ansökan.

Nu stundar omröstning i FN:s generalförsamling om Palestinas ansökan om att få observatörsstatus. Äntligen har Folkpartiledningen hittat en bra balans i frågan och ger nu sitt stöd till att Palestina ska få högre status. Resonemanget är helt rätt, president Abbas och de demokratiska krafterna i Fatah måste få ett erkännande för sina fredsansträngningar.

Läs hela TT-texten nedan.

FP vill ge Palestina högre FN-status
Stockholm (TT)
Folkpartiet vill att Sverige ger Palestina permanent observatörstatus i FN, men utan rösträtt.
— Att ge president Abbas det erkännandet för de fredsansträngningar han gör är en lämplig markering från världssamfundet, säger Folkpartiledaren Jan Björklund till TT.
Däremot är FP inte berett att erkänna Palestina som fullvärdig nation förrän hela Palestina, inkluderande Västbanken och Gaza, gemensamt erkänner Israels rätt att existera.
I förra veckan ville utrikesminister Carl Bildt (M) inte säga hur Sverige kommer att ställa sig till den resolution som väntas komma upp i FN inom kort. Tvärtom uttryckte han farhågor för att tidpunkten var olämplig.
— Regeringen kan slutligen ta ställning först när vi ser resolutionstexten, och vårt ställningstagande underlättar att komma överens, säger Jan Björklund.

Debatten om Palestina aktualiserades under hösten då President Abbas lämnade in en medlemsansökan till FN och därefter begärde medlemskap i FN-organet UNESCO. Folkpartiet gick ut starkt emot en palestinsk FN-ansökan och förespråkade en svensk nej-röst. Argumentet handlade framför allt om tajming. Inte förrän ett fredsavtal är på plats blir det tal om att erkänna Palestina. Men vi liberaler är långt ifrån eniga i den här frågan och det finns många som stödjer de palestinska självständighetssträvandena. Anita Brodén med flera liberaler har benat ut argumenten i både Göteborgsposten och i DN. En liberal utrikespolitik måste i min mening visa lika mycket förståelse för Israels situation som för Palestinas och i detta skede kunna stödja Palestinas FN-aspirationer. Peter Wolodarski ligger helt rätt när han i DN pläderar för varför även Israel har ett starkt intresse av att rösta ja till den palestinska FN-ansökan.

Jag träffade Adolfo Fernandez Sainz första gången i januari 2003 när jag besökte Kuba med en delegation från FP Uppsala. Han var en av

Adolfo Fernandez Sainz med sin tax Shakespear

de skarpaste journalisterna och tänkarna på ön, och hans självständiga vassa analyser om den politiska situationen på Kuba imponerade på mig. Han hade länge arbetat som tolk för den kubansk regimen och i sitt arbete rest runt halva jorden med kubanska delegationer. När han började se med kritiska ögon på regimen blev det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete och han började i stället skriva regimkritiska artiklar. Han var engagerad i den liberala rörelsen på Kuba – alla politiska partier förutom kommunistpartiet var ju självklart förbjudna så det innebar en viss risk. I arresteringsvågen i mars 2003 blev han fängslad och blev efter summarisk rättegång dömd till ett långt fängelsestraff. Sedan dess har han suttit i fängelse.

Fängelsetiden har tärt hårt på Adolfo, han har behandlats mycket illa av både medfångar och personal som straff för att han vågat opponera sig mot Castros välde. Jag har länge varit engagerad för Fonden för Kubas politiska fångar, ett initiativ av FP och KD för att ge politiskt, moraliskt och  ekonomiskt stöd till de politiska fångarnas familjer. Inom ramen för fondens arbete har jag rest till Kuba många gånger och besökt fångarnas fruar och familjer. Adolfos fru Julia tog alltid emot i sin hyreslägenhet i Havanna, bjöd på en kaffe medan man fick klappa den bitska taxen Shakespear. Julia engagerade sig så småningom i Damerna i vitt, en rörelse som bestod av fångarnas fruar, döttrar, systrar och mödrar, som krävde deras ovillkorliga frigivning. Damerna i vitt besökte varje söndag kyrkan Santa Rita i Havanna och marscherade sedan genom kvarteren för att demonstrera för sin sak.

Castro har valt att nu släppa ett antal kubanska politiska fångar. Varför han gör det är väl inte helt klart. Det vi vet är att det spanska ordförandeskapet i EU har satt hårt tryck på Kuba för att göra eftergifter. Spanien har velat se förbättringar på ön för att kunna övertala övriga EU-länder till lättnader i sanktionerna mot Kuba. Redan när jag var kvar i Bryssel i våras pågick de känsliga diskussionerna om politiken på Kuba. Min gissning är att Castrobröderna (den äldre broder anses fortfarande styra och ställa i politiken via sin yngre bror) står inför en så djup ekonomiskt ruin att man valt att lyssna på spanska råd och släppa de omtalade politiska fångarna. Vad Kuba fått utlovat i gengäld av spanjorerna vet ingen. Kanske en uppluckrad EU-position i frågan? Kanske bilateralt ekonomiskt stöd? Kanske att få komma i den diplomatiska värmen efter många år ute i kylan, bland övriga förtryckarstater. Det återstår att se hur spanjorerna spelar sina kort i Kubafrågan.

Adolfo besöker i alla fall Sverige nästa vecka. Att få välkomna honom här hos oss, livs levande, frisk om än tärd, är att se en dröm gå i uppfyllelse!

Läs Human Rights Watch rapporter om de släppta fångarna här.

Läs Amnestys rapporter om Kuba här.

SR  rapporterar om när de första fångarna släpptes i juli, och DN skriver om det här.

Min blogg har haft sommarledigt medan jag har firat midsommar i Härjedalen och seglat i Turkiet. Det blir nog någon veckas

De släppta fångarna gör tecknen "V" för seger och "L" för frihet.

sommardvala till. Under tiden hoppas jag kunna färdigställa mitt personvalsmaterial och planera de mer intensiva valrörelseveckorna mer i detalj. En lärdom från tidigare valkampanjer är förvisso att det sällan går att planera. Nya frågor och oväntade debatter dyker alltid upp. Men lite organisation i min personvalskampanj kan ändå inte skada.

Mitt under min seglarvecka i Turkiet när jag var långt ifrån TV och radio kom det besked som jag så länge väntat på och som vi i Folkpartiet obönhörligen har krävt: att den kubanska regimen ska släppa sina politiska fångar! Castro den yngre har gått med på att släppa några av de många politiska fångarna. Ja, i alla fall de 75 som arresterades i mars 2003. Det är ju onekligen en mycket glad nyhet. Det ser ut som att katolska kyrkan tillsammans med Spanien har lyckats sätta hårt tryck på diktaturregimen i Havanna.

Jag känner många av de kubanska fångarna personligen. När jag var på Kuba i januari 2003 var oppositionen som starkast någonsin och jag hade möjlighet att träffa bland andra Adolfo Fernandez, Ricardo Gonzalez, Felix Navarro och Ivan Hernandez. Alla fyra blev tillfångatagna i mars 2003 och har suttit i fängelse sedan dess. Senare har jag valt att bli fadder för Ivan inom ramen för Fonden för Kubas politiska fångar.Läs mer om fonden här.

Hittills har sex av fångarna anlänt till Spanien. Regimen har lovat att släppa totalt 52 fångar. Det skulle innebära att alla ”de 75″ är fria, eftersom några redan släppts tidigare. Men ”fria” är ett relativt begrepp i det här fallet. Många har utsatts för tortyr och omänsklig behandling i fängelset och blivit väldigt sjuka av usel mat och ständig hetta. Fångarna kommer med största sannolikhet inte få återvända till Kuba eller åtminstone inte få återuppta sin oppositionella verksamhet. Därmed har regimen vunnit. Oppositionen har blivit kraftigt decimerad och amputerad.

Det återstår att se om övriga fångar nu släpps enligt den överenskommelse som kyrkan säger sig ha med regeringen. Själv ska jag sätta mig och skriva ett brev till min adopterade fånge Ivan för att ge några uppmuntrande ord. Det vet jag att han behöver.

Igår gick startskottet för min personvalskampanj. Den första kampanjdagen tillbringade jag med att besöka Ledningsregementet i Enköping tillsammans med Allan Widman, riksdagsledamot (fp) och ledamot i försvarsutskottet. Jag har under våren deltagit i FP:s arbetsgrupp för försvar och säkerhetspolitik som leddes av Allan och jag hoppas kunna göra försvarspolitiken till en av mina huvudfrågor i min personvalskampanj. Fp har gjort en del utspel i frågan som jag skrivit om tidigare på den här bloggen.

I Enköping utbildas nationella och multinationella staber i att leda stridskrafter.Där finns två förband som genomför informationsoperationer i internationella insatser: telekrigförbandet och psyopsförbandet.

Allan och jag träffade bland annat stabschefen för Nordic Battle Groups styrkebefälhavare, Mikael Frisell som berättade om arbetet med att sätta upp NBG 2011. Battle Groups är EU:s snabbinsatsstyrkor och länderna turas om att stå i beredskap två per halvår. Sverige stod i beredskap första gången 2008 och jag var vid den tiden handläggare för NBG på UD i Stockholm och arbetade intensivt med förberedelserna. Redan då var vår nordiska Battle Group ett mycket bra instrument för krishantering och med alla lärdomar från detta bör NBG 2011 kunna bli ännu bättre förberedd. Sedan återstår utmaningen att använda styrkan och det blev ju tyvärr aldrig fallet 2008. Det finns ju alltför många konflikthärdar i världen och även under våren 2008 fanns det ju gott om situationer där NBG hade kunnat göra mycket stor nytta. Men tyvärr ansåg inte den svenska regeringen eller övriga EU-länder att NBG skulle användas den gången. Det var synd. Synd för Sverige och den svenska styrkan som var beredd till tänderna att åka ut och göra nytta. Synd för de konflikter i världen som hade behövt förhindras eller stävjas. Synd för EU som ännu inte använt en enda av sina snabbinssatsstyrkor, varav NBG var kanske den allra bäst förberedda. Jag hoppas verkligen att vi kan uppbåda tillräckligt med politisk vilja att använda vår nästa NBG när det står i beredskap våren 2011.