Adolfo Fernandez Sainz med sin tax Shakespear

de skarpaste journalisterna och tänkarna på ön, och hans självständiga vassa analyser om den politiska situationen på Kuba imponerade på mig. Han hade länge arbetat som tolk för den kubansk regimen och i sitt arbete rest runt halva jorden med kubanska delegationer. När han började se med kritiska ögon på regimen blev det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete och han började i stället skriva regimkritiska artiklar. Han var engagerad i den liberala rörelsen på Kuba – alla politiska partier förutom kommunistpartiet var ju självklart förbjudna så det innebar en viss risk. I arresteringsvågen i mars 2003 blev han fängslad och blev efter summarisk rättegång dömd till ett långt fängelsestraff. Sedan dess har han suttit i fängelse.

Fängelsetiden har tärt hårt på Adolfo, han har behandlats mycket illa av både medfångar och personal som straff för att han vågat opponera sig mot Castros välde. Jag har länge varit engagerad för Fonden för Kubas politiska fångar, ett initiativ av FP och KD för att ge politiskt, moraliskt och  ekonomiskt stöd till de politiska fångarnas familjer. Inom ramen för fondens arbete har jag rest till Kuba många gånger och besökt fångarnas fruar och familjer. Adolfos fru Julia tog alltid emot i sin hyreslägenhet i Havanna, bjöd på en kaffe medan man fick klappa den bitska taxen Shakespear. Julia engagerade sig så småningom i Damerna i vitt, en rörelse som bestod av fångarnas fruar, döttrar, systrar och mödrar, som krävde deras ovillkorliga frigivning. Damerna i vitt besökte varje söndag kyrkan Santa Rita i Havanna och marscherade sedan genom kvarteren för att demonstrera för sin sak.

Castro har valt att nu släppa ett antal kubanska politiska fångar. Varför han gör det är väl inte helt klart. Det vi vet är att det spanska ordförandeskapet i EU har satt hårt tryck på Kuba för att göra eftergifter. Spanien har velat se förbättringar på ön för att kunna övertala övriga EU-länder till lättnader i sanktionerna mot Kuba. Redan när jag var kvar i Bryssel i våras pågick de känsliga diskussionerna om politiken på Kuba. Min gissning är att Castrobröderna (den äldre broder anses fortfarande styra och ställa i politiken via sin yngre bror) står inför en så djup ekonomiskt ruin att man valt att lyssna på spanska råd och släppa de omtalade politiska fångarna. Vad Kuba fått utlovat i gengäld av spanjorerna vet ingen. Kanske en uppluckrad EU-position i frågan? Kanske bilateralt ekonomiskt stöd? Kanske att få komma i den diplomatiska värmen efter många år ute i kylan, bland övriga förtryckarstater. Det återstår att se hur spanjorerna spelar sina kort i Kubafrågan.

Adolfo besöker i alla fall Sverige nästa vecka. Att få välkomna honom här hos oss, livs levande, frisk om än tärd, är att se en dröm gå i uppfyllelse!

Läs Human Rights Watch rapporter om de släppta fångarna här.

Läs Amnestys rapporter om Kuba här.

SR  rapporterar om när de första fångarna släpptes i juli, och DN skriver om det här.

De släppta fångarna gör tecknen "V" för seger och "L" för frihet.

sommardvala till. Under tiden hoppas jag kunna färdigställa mitt personvalsmaterial och planera de mer intensiva valrörelseveckorna mer i detalj. En lärdom från tidigare valkampanjer är förvisso att det sällan går att planera. Nya frågor och oväntade debatter dyker alltid upp. Men lite organisation i min personvalskampanj kan ändå inte skada.

Mitt under min seglarvecka i Turkiet när jag var långt ifrån TV och radio kom det besked som jag så länge väntat på och som vi i Folkpartiet obönhörligen har krävt: att den kubanska regimen ska släppa sina politiska fångar! Castro den yngre har gått med på att släppa några av de många politiska fångarna. Ja, i alla fall de 75 som arresterades i mars 2003. Det är ju onekligen en mycket glad nyhet. Det ser ut som att katolska kyrkan tillsammans med Spanien har lyckats sätta hårt tryck på diktaturregimen i Havanna.

Jag känner många av de kubanska fångarna personligen. När jag var på Kuba i januari 2003 var oppositionen som starkast någonsin och jag hade möjlighet att träffa bland andra Adolfo Fernandez, Ricardo Gonzalez, Felix Navarro och Ivan Hernandez. Alla fyra blev tillfångatagna i mars 2003 och har suttit i fängelse sedan dess. Senare har jag valt att bli fadder för Ivan inom ramen för Fonden för Kubas politiska fångar.Läs mer om fonden här.

Hittills har sex av fångarna anlänt till Spanien. Regimen har lovat att släppa totalt 52 fångar. Det skulle innebära att alla ”de 75″ är fria, eftersom några redan släppts tidigare. Men ”fria” är ett relativt begrepp i det här fallet. Många har utsatts för tortyr och omänsklig behandling i fängelset och blivit väldigt sjuka av usel mat och ständig hetta. Fångarna kommer med största sannolikhet inte få återvända till Kuba eller åtminstone inte få återuppta sin oppositionella verksamhet. Därmed har regimen vunnit. Oppositionen har blivit kraftigt decimerad och amputerad.

Det återstår att se om övriga fångar nu släpps enligt den överenskommelse som kyrkan säger sig ha med regeringen. Själv ska jag sätta mig och skriva ett brev till min adopterade fånge Ivan för att ge några uppmuntrande ord. Det vet jag att han behöver.

I Enköping utbildas nationella och multinationella staber i att leda stridskrafter.Där finns två förband som genomför informationsoperationer i internationella insatser: telekrigförbandet och psyopsförbandet.

Allan och jag träffade bland annat stabschefen för Nordic Battle Groups styrkebefälhavare, Mikael Frisell som berättade om arbetet med att sätta upp NBG 2011. Battle Groups är EU:s snabbinsatsstyrkor och länderna turas om att stå i beredskap två per halvår. Sverige stod i beredskap första gången 2008 och jag var vid den tiden handläggare för NBG på UD i Stockholm och arbetade intensivt med förberedelserna. Redan då var vår nordiska Battle Group ett mycket bra instrument för krishantering och med alla lärdomar från detta bör NBG 2011 kunna bli ännu bättre förberedd. Sedan återstår utmaningen att använda styrkan och det blev ju tyvärr aldrig fallet 2008. Det finns ju alltför många konflikthärdar i världen och även under våren 2008 fanns det ju gott om situationer där NBG hade kunnat göra mycket stor nytta. Men tyvärr ansåg inte den svenska regeringen eller övriga EU-länder att NBG skulle användas den gången. Det var synd. Synd för Sverige och den svenska styrkan som var beredd till tänderna att åka ut och göra nytta. Synd för de konflikter i världen som hade behövt förhindras eller stävjas. Synd för EU som ännu inte använt en enda av sina snabbinssatsstyrkor, varav NBG var kanske den allra bäst förberedda. Jag hoppas verkligen att vi kan uppbåda tillräckligt med politisk vilja att använda vår nästa NBG när det står i beredskap våren 2011.

Jag_skriver i dagens UNT om hur viktigt jämställdhet och kvinnors perspektiv är i säkerhetspolitiken.  Jag är ledamot i FP:s arbetsgrupp om försvar och säkerhetspolitik, och har särskilt försökt tillföra jämställdhetsaspekterna till vår valplatform om försvarspolitik. Programmet kommer att presenteras senare i vår, håll ögon och öron öppna.

Det finns fortfarande mycket kvar att göra för att den svenska försvarsmakten ska bli mer jämställd. Vi behöver bättre villkor för kvinnliga soldater. Tjejerna har lessnat på att ha kalsonger med Y-front! Med bättre villkor kan vi sedan lättare rekrytera fler kvinnliga soldater. Ett mål för vårt nya yrkesförsvar borde vara 30% kvinnor.

I våra internationella insatser måste vi bli bättre på att tillvarata kvinnornas perspektiv i de samhällen vi verkar i. Jämställdhetsexperter är centrala för att bidra till att militära befälhavare får kunskap och rådgivning i de internationella insatserna. Ofta råder det brist på denna kompetens. För att säkerställa fler experter bör EU inrätta en internationell personalpool med jämställdhetsrådgivare dit internationella organisationer kan vända sig vid behov av experter.

I förlängningen bör vi även fundera på om vi inte ska göra militära insatser med specifikt kvinnoskyddande mandat. I många delar av världen, exempelvis DR Kongo, utsätts kvinnor för systematiskt sexuellt våld och har särskilt stora behov av skydd.

De officiella orsakerna till fängslandet är ännu inte klargjorda. Mycket tyder på att hon är den kubanska kommunistregimens senaste politiska fånge.

Läs mer om Dania och hennes roll som MR-aktivist.

Läs hennes egen blogg (på spanska).

Senaste nytt om hur Dania mår hittar du bäst på SILC:s Facebooksida.

Sprid gärna denna information vidare!

Marcus Birro är en av få debattörer som kommenterat skandalerna och gör det med en unik infallsvinkel – som troende katolik. Läs hans artikel i DN.

Äntligen ser det nu ut som att vi får se något slags ansvarsutkrävande i alla fall. Den belgiske biskopen har avgått efter att ha erkänt att han själv förgripit sig på barn. Den svenske biskopen har erbjudit sig att avgå efter att det visat sig att liknande fall i svenska katolska kyrkan inte utretts.

Men vi har ännu inte hört något konkret från påven i egenskap av katolska kyrkans överhuvud och tidigare chef för den enhet som ansvarade för moral och etik. För att katolska kyrkan ska ha någon som helst trovärdighet i framtiden bör påven göra en pudel och be om ursäkt. Dessutom borde han ta krafttag för att reformera denna unkna gammalmodiga institution som katolska kyrkan idag är. Inte minst i krishanteringssyfte.

Benediktus, du borde

1) avskaffa celibat för katolska präster – det är omänskligt och känslobefriat

2) tillåta kvinnliga präster och säkerställa att kvinnor behandlas på samma sätt som män

3) sluta behandla homosexualitet som en sjukdom – respektera homosexuella

4) avskaffa förbudet mot preventivmedel – det är medeltida och rent utav farligt att avråda från preventivmedel

5) sluta motarbeta abort och låt äntligen flickor och kvinnor bestämma över sin egen kropp.

Efter det kanske, men bara kanske, katolska kyrkan kan återskapa något slags förtroende – åtminstone bland sina egna medlemmar.

Silikon spelar en stor roll i mångas liv i Colombia. När skolflickorna fyller 15 ordnas alltid stor fest och man bjuder in hela släkten. Något slags pubertetsfest för att fira att flickan blir kvinna, såna fester är rätt vanlig i många latinamerikanska länder. En vanlig present från pappan här i Colombia är ett presentkort på en bröstförstoring!

Våldet på landsbygden är ännu värre, i vissa delar pågår strider mellan staten och FARC, eller mellan FARC och ELN-gerillan. Eller mellan några självutnämnda narkotikakungar. I andra delar pågår ett mer subtilt förtryck av civilbefolkningen när narkotikamaffian utpressar och hotar för att tvinga till sig mark eller pengar.