Maria Weimer

De senaste månaderna har världen varit vittne till avslöjanden om den ena skandalen efter den andra inom katolska kyrkan. Det har kommit fram att präster förgripit sig på barn och att deras överordnade mörkat dessa brott i åratal. Från påven och hans gelikar i Vatikanen har vi bara hört tal om bön, syndaförlåtelse och botgöring. Ingen har tagit ord om brott, straff eller polisutredning i sin mun. Det har retat gallfeber på mig.

Marcus Birro är en av få debattörer som kommenterat skandalerna och gör det med en unik infallsvinkel – som troende katolik. Läs hans artikel i DN.

Äntligen ser det nu ut som att vi får se något slags ansvarsutkrävande i alla fall. Den belgiske biskopen har avgått efter att ha erkänt att han själv förgripit sig på barn. Den svenske biskopen har erbjudit sig att avgå efter att det visat sig att liknande fall i svenska katolska kyrkan inte utretts.

Men vi har ännu inte hört något konkret från påven i egenskap av katolska kyrkans överhuvud och tidigare chef för den enhet som ansvarade för moral och etik. För att katolska kyrkan ska ha någon som helst trovärdighet i framtiden bör påven göra en pudel och be om ursäkt. Dessutom borde han ta krafttag för att reformera denna unkna gammalmodiga institution som katolska kyrkan idag är. Inte minst i krishanteringssyfte.

Benediktus, du borde

1) avskaffa celibat för katolska präster – det är omänskligt och känslobefriat

2) tillåta kvinnliga präster och säkerställa att kvinnor behandlas på samma sätt som män

3) sluta behandla homosexualitet som en sjukdom – respektera homosexuella

4) avskaffa förbudet mot preventivmedel – det är medeltida och rent utav farligt att avråda från preventivmedel

5) sluta motarbeta abort och låt äntligen flickor och kvinnor bestämma över sin egen kropp.

Efter det kanske, men bara kanske, katolska kyrkan kan återskapa något slags förtroende – åtminstone bland sina egna medlemmar.

På många av de dyra restaurangerna i Bogota kan man träffa på narkotikamaffian. Lätta att upptäcka genom att varje maffioso åtföljs av en handfull unga fotomodeller med enorma silikonbröst och plastikopererade i varenda del av kroppen samt lika många välbeväpnade livvakter. Få ställen vågar stänga dem ute eftersom de har så äckligt mycket pengar.

Silikon spelar en stor roll i mångas liv i Colombia. När skolflickorna fyller 15 ordnas alltid stor fest och man bjuder in hela släkten. Något slags pubertetsfest för att fira att flickan blir kvinna, såna fester är rätt vanlig i många latinamerikanska länder. En vanlig present från pappan här i Colombia är ett presentkort på en bröstförstoring!

Våldet här i Colombia är så mycket mer groteskt och brutalt än jag kunnat föreställa mig. I de stora städerna typ Bogota, Medellin och Cartagena kan man röra sig fritt, men det räcker med att åka till Bogotas förorter för att man ska se representanter för både gerillan och de andra väpnade grupperna härja fritt och rekrytera fattiga ungdomar. Även polisen härjar fritt i stora delar av landet. I Soacha och Ciudad Bolivar som är de fattigaste delarna av Bogota där det bor flest internflyktingar brukar polisen ägna sig åt att ”matar perros” vilket går ut på att på måfå skjuta ungdomar som är ute på gatorna på nätterna. Det underlättar den ”sociala utrensning” som man vill uppnå för att få mer lugn och ro på stan. Snacka om en utmaning att försöka förklara begreppet rättsstat för en ung colombian i förorten med en sån erfarenhet av poliskåren!

Våldet på landsbygden är ännu värre, i vissa delar pågår strider mellan staten och FARC, eller mellan FARC och ELN-gerillan. Eller mellan några självutnämnda narkotikakungar. I andra delar pågår ett mer subtilt förtryck av civilbefolkningen när narkotikamaffian utpressar och hotar för att tvinga till sig mark eller pengar.

Det sägs att när man varit i Colombia i en vecka kan man skriva en artikel, när man varit här en månad kan man skriva en bok, när man varit här ett år kan man inte längre skriva något alls för att man har blivit alldeles förvirrad av den komplexa situationen här. Själv har jag nu varit här en dryg månad och kanske borde jag passa på att skriva den där boken innan jag lärt mig för mycket om landet. Här följer några intryck från Colombia.

Landet där det är lättare att få tag på en lönnmördare (sicario) än en icke-korrumperad politiker och där alltför många fattiga tjejers högsta dröm är att skaffa sig silikonbröst för att kunna bli den lokala maffiabossens privata prostituerade.

At the moment I’m in Egypt with the diplomatic training program of the Swedish foreign ministry. Our program contains meetings with as well NGO:s and Human rights activists as with officials from the Egyptian government.

Yesterday our group of young diplomats had been invited to have tea with Madame Mubarak, the first lady of the country and wife of the Egyptian dictator (since 1981) Hosni Mubarak.

After being directed through the presidential palace by two chiefs of protocol who seemed surprisingly nervous, we were offered tea and cookies by the first lady in the presidential reception hall.

Apart from a general introduction about youth participation, tolerance and gender equality (aspiring for world record in political correctness being the wife of a brutal dictator) Mrs Mubarak was kind to answer our questions.

I took the chance to ask her about the blogger Karim Amer who was recently sentenced to four years of prison for giving political comments on his blog (the judge had been kind enough to motivate the sentence, three years of prison for insulting islam and one year for critizising president Mubarak). My question concerned the difficulty of promoting youth participation (sic!) on the one hand, and locking up young political activists on the other.

Mrs Mubarak’s answer turned into a fluffy speach about the cultural sensitivity of islam, claiming not to know anything about the specific case of Karim Amer. She also elegantly ignored the fact that one fourth of Karim’s sentence was motivated by his critique of Mubarak and apparently had nothing to do with islam.

Leaving the presidential palace after having finished our tea but left most of the presidential cookies untouched, most of us had a very awquard feeling…

…not very surprised about Madame Mubaraks empty message, but concerned about the weakening pressure of the international community and the EU when it comes to Human rights in Egypt.

Read more about the case of Karim Amer here and here.