Maria Weimer

Socialdemokraterna under Mona Sahlin talar allt mer sällan om EU. Sedan Margot Wallström lämnade sin post i Bryssel hör vi nästan inget alls om den allt viktigare politiska union som i mångt och mycket påverkar vår vardag. Visserligen fick Vänsterpartiet böja sig för en måttligt EU-positiv linje i de rödgrönas utrikespolitiska program. Men som jag har skrivit tidigare på bloggen så skrevs EU:s betydelse ner till förmån för FN – vilket är att jämföra äpplen med päron.

När det nu uppstår ett tomrum i EU-frågorna så fylls det med kritik. Socialdemokraterna verkar inte orka bromsa Vänsterpartiets EU-skeptiska retorik. Kanske för att Socialdemokratiska EU-vänner blivit färre, kanske för att man prioriterar andra strider. Om detta skriver Annika Ström Melin mycket klokt i dagens DN. Läs och oroas med mig över vart EU-frågorna ska ta vägen om de rödgröna vinner valet.

Sedan FN:s klimatpanel drog världens uppmärksamhet till den globala uppvärmningen, har miljöfrågan varit på allas läppar. Äntligen

Toyotas elbil

har miljöfrågan blivit politisk igen och det finns ökad medvetenhet om havsdöd, föroreningar, utrotade arter mm. Debatt om miljöskador är såklart en förutsättning för förändring. Vi har en skyldighet att bevara miljön för kommande generationer och har också ett stort intresse av att göra det för vår egen skull. Om man inte längre kan bada i Östersjön utan att vara rädd för alger med nervgift – då har problemet krupit alldeles inpå vår vardag.

Men i diskussioner om miljöpolitik lever också domedagsprofetior om att vi nu alla måste tillbaka till Hedenhös, odla morotsland och sluta flyga – för att klara klimatmålet. Många tror på allvar att vi radikalt måste skala ner på både konsumtion och internationell handel för att kunna tillgodose miljökraven. Det är helt fel väg att gå. Jag vill hävda att tillväxt och utveckling är det som kan lösa problemet. Med entreprenörskap, nya uppfinningar och tekniska lösningar kan vi hitta nytt flygbränsle, använda elbilar och omvandla våra sopor till biogas.

Om just detta skrev jag tillsammans med Marit Paulsen i UNT häromveckan. Miljöteknik är nyckeln till framgång – visserligen med visst stöd från politiker som behöver ha både insikt och ge ekonomiskt stöd för att utvecklingen ska skyndas på. Vi i Sverige har kommit långt på området och borde satsa ännu mer på att exportera vår kunskap och bidra till att fler länder kan tillgodogöra sig tekniska lösningar.

Liberala ungdomsförbundet genomförde igår den träffsäkra manifestationen ”utan kärnkraft stannar Sverige” på Stockholms Centralstation och i Tunnelbanan.

Kärnkraften står för närmare hälften av Sveriges elproduktion. Våra nuvarande reaktorer har snart tjänat ut och behöver ersättas med nya. Beslut om nya reaktorer måste tas under nästa mandatperiod för att tillräckligt tid ska finnas för den långa byggprocessen. Valet den 19 september blir därför ett kärnkraftsval.

Mer träffsäkra politiska manifestationer på våra gator och torg och mer kärnkraft för Sverige.

Sydsvenska dagbladet toppar listan på finurliga och tänkvärda inspel om prinsessbröllopet. Inte bara publicerade de en novell i tre

Republikanska föreningens tidigare logga

delar om Sverige som republik utan sammanställde också läsarnas svar på en republikansk parlör.

DN står också högt i kurs hos mig just nu, med gårdagens ledare om monarkins nackdelar och Lena Anderssons träffsäkra krönika.

Däremot var SvD:s ledarspalt som lamslagen av bröllopsyra; en besvikelse och en fingervisning om att SvD trots många liberala inslag ändå simmar i konservativa vatten.

Själv tillbringade jag gårdagskvällen på Love Republic på Restaurang Republik i Stockholm. ”En helkväll för bröllopsskolkare för att rocka röven av monarkin med republikbossenPeter Althin”, som DN på stan beskriver festen. Träffade ”kungen” i form av komikern Peter Gabrielsson och lyssnade på Anna-Lena Brundin. Stället var fullt med republikaner från Europas alla hörn. Jag visste till exempel inte att de fanns även i Spanien.

På ett personligt plan är jag glad över Victoria och Daniels lycka. De är två väldigt fina och genuina personer som förtjänat varandra. Jag önskar de all lycka till.

Med detta sagt vill jag återgå till principfrågan, nämligen monarkins vara eller inte vara. Som republikan, liberal och statsvetare välkomnar jag debatten om vårt statsskick. Äntligen ifrågasätter, diskuterar och debatterar vi landets högsta position. Vilka är argumenten för och emot monarkin och hur ser alternativen ut?

Några av de senaste dagarnas intressantare inlägg kommer från Lars Ohly, som är den enda partiledare som är öppet republikan. Han skriver på Newsmill om kostnaderna för bröllopet. Jag håller med Ohly om att pengarna borde ha spenderats på något annat i stället, men nu har regeringen bestämt att bröllopet ska bli påkostat och inte får ske i all tysthet, något som kanske paret själva hade önskat. Eftersom det är ett politiskt beslut bör även staten stå för i alla fall en del av kostnaden.

Socialdemokratiska studenter föreslår på samma sajt att talmannen ska göras till statschef. De argumenterar för att det skulle stärka vår parlamentariska demokrati och riksdagens makt. Det är ett intressant förslag som tilltalar mig mer än en folkvald president. En direktvald president skulle få mycket stark legitimitet och därmed också oundvikligen politisk makt. Jag skulle hellre se en opolitisk statschef med representativa uppgifter och skulle därför föredra att personen utnämns av Sveriges Riksdag.

En aspekt som måste tas i beaktande är monarkins stöd hos svenska folket. DN rapporterar om dalande opinionssiffror för kungahuset. Alla principiella frågor om vårt statsskick börjar och slutar i det folkliga stödet. Om populariteten fortsätter sjunka i samma takt kanske vår konstitutionella omdaning tar sin början långt tidigare än väntat.

Om du vill botanisera bland alla hundratals blogginlägg om bröllopet finns några länkar här: kungabröllopet, Republikanska föreningen, och bloggen Svenssons på vänsterkanten som liksom jag gillar Lena Andersson artikel i DN.

Det är söndagkväll och jag konstaterar att det varit kärnkraftens vecka (ja om man bortser från ett visst bröllop igår). I torsdags fattades det historiska beslutet i Sveriges Riksdag att slopa förbudet för ny kärnkraft.

Äntligen! Tankeförbudslagen avskaffades redan för några år sedan, den odemokratiska förbudslag som förbjöd konstruktionsritningar och beräkning av kostnader och andra förberedelser för att bygga nya kärnkraftsreaktorer. Nu är det också fritt fram att bygga nya reaktorer. I alla fall om Alliansen vinner valet.

Efter beslutet att modernisera svensk energipolitik tycker jag det är dags att tänka framåt. Dagen efter beslutet skrev jag i Dagens Industri med Carl B Hamilton, Folkpartiets talesman i energifrågor om att vi nu borde börja diskutera var, när och hur vi ska bygga nya reaktorer. En livlig debatt har uppstått i artikelns kommentar-kolumn. Vi föreslår i artikeln att en ny reaktor borde byggas i Forsmark, i Uppsala län. Det finns många bra argument för det. I Forsmark kommer slutförvaret att placeras, därför bra att bygga nya reaktorer där för att undvika lång transport av kärnbränsle. Forsmark ligger nära Stockholmsområdet och kan försörja huvudstaden med el utan långa transportsträckor för elen.

Jag noterar också att industrin applåderar riksdagsbeslutet och bedömer att nya reaktorer kan komma att planeras inom kort. Detta trots den stora kostnaden, det ökade skadeståndsansvaret och trots att inga statliga subventioner tillåts. Den skrämseltaktik som hörts om att kärnkraftverk är för dyra för att företagens ens ska vara intresserade verkar inte vara sann.

Oppositionen vill riva upp beslutet. Därmed har kärnkraften bliviti en valfråga. Det ger oss möjligheten att vända och vrida på oppositionens bristfälliga energipolitik i varenda miljö- och energidebatt och varenda torgmöte i valrörelsen. Det ser jag mycket fram emot. Energifrågan är en framtidsfråga för svensk klimatpolitik, svenska jobb och välfärd.

Fler inlägg om kärnkraften: Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Carl B Hamilton och Adam Cwejman.