När det gäller Uppsala län är siffrorna nästan lika positiva som på riksnivå. 41% har fått bättre ekonomi och 20% sämre. 33% ser ingen större skillnad. TV4 Upplands reportage här.

Det här är ju strålande nyheter att så pass många Uppsalabor har fått mer pengar i plånboken och dessutom anser sig ha mer kvalité i livet  trots att världen genomgått den värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet! Totalt sju av tio Uppsalabor har det lika bra som förut eller bättre trots ekonomisk kris.

En av huvudanledningarna till det förbättrade ekonomin är rimligen jobbskatteavdraget. Det ger de som arbetar mer kvar i plånboken efter skatt – upp till 1800 kr/månaden. Det ger mer marginal i vardagsekonomin och innebär i sin tur ökad trygghet. För 1800 kronor kan man till exempel flyga med Ryan air till London över en helg. På ett år räcker det till en utlandssemester.

En annan anledning är sannolikt den avskaffade fastighetsskatten som slog hårt mot villaägare. En tredje förklaring kan vara de låga räntorna som gjort att bolånen blivit billigare för de som haft rörliga räntor – vilket förstås inte kan tillskrivas Alliansen.

RUT-avdraget har säkerligen spelat roll för att förbättra livskvalitén. Äntligen har många fler råd till städhjälp och kan få vardagspusslet att gå ihop. Särskilt befriande för många kvinnor – som tyvärr fortfarande är de som ansvarar för de flesta hushållssysslor i hemmet.

Vardagsfriheten är större också när man blir sjuk. Genom fri etableringsrätt i sjukvården kan du idag välja mellan ett större antal vårdgivare och om du inte skulle vara nöjd är det lättare att byta vårdcentral. När hostan slår till på helgen kan du gå till Apoteket på en söndag och köpa din medicin, tack vare att apoteksmonopolet har avskaffats. Skönt, tycker i alla fall jag själv.

Jag ska nu kila iväg till Stora torget i Uppsala för att debattera mot Pyry Niemi, socialdemokratisk riksdagskandidat. Jag gissar på att socialdemokraterna helst inte vill tala om förbättrad privatekonomi utan kommer att skjuta in sig på ”de stora klyftorna som orsakats av borgerlig osolidarisk politik”. VI får väl se om farhågorna besannar sig…

Gå in på jobbskatteavdragets sida här och räkna ut vad du själv får över i månaden.

De släppta fångarna gör tecknen "V" för seger och "L" för frihet.

sommardvala till. Under tiden hoppas jag kunna färdigställa mitt personvalsmaterial och planera de mer intensiva valrörelseveckorna mer i detalj. En lärdom från tidigare valkampanjer är förvisso att det sällan går att planera. Nya frågor och oväntade debatter dyker alltid upp. Men lite organisation i min personvalskampanj kan ändå inte skada.

Mitt under min seglarvecka i Turkiet när jag var långt ifrån TV och radio kom det besked som jag så länge väntat på och som vi i Folkpartiet obönhörligen har krävt: att den kubanska regimen ska släppa sina politiska fångar! Castro den yngre har gått med på att släppa några av de många politiska fångarna. Ja, i alla fall de 75 som arresterades i mars 2003. Det är ju onekligen en mycket glad nyhet. Det ser ut som att katolska kyrkan tillsammans med Spanien har lyckats sätta hårt tryck på diktaturregimen i Havanna.

Jag känner många av de kubanska fångarna personligen. När jag var på Kuba i januari 2003 var oppositionen som starkast någonsin och jag hade möjlighet att träffa bland andra Adolfo Fernandez, Ricardo Gonzalez, Felix Navarro och Ivan Hernandez. Alla fyra blev tillfångatagna i mars 2003 och har suttit i fängelse sedan dess. Senare har jag valt att bli fadder för Ivan inom ramen för Fonden för Kubas politiska fångar.Läs mer om fonden här.

Hittills har sex av fångarna anlänt till Spanien. Regimen har lovat att släppa totalt 52 fångar. Det skulle innebära att alla ”de 75″ är fria, eftersom några redan släppts tidigare. Men ”fria” är ett relativt begrepp i det här fallet. Många har utsatts för tortyr och omänsklig behandling i fängelset och blivit väldigt sjuka av usel mat och ständig hetta. Fångarna kommer med största sannolikhet inte få återvända till Kuba eller åtminstone inte få återuppta sin oppositionella verksamhet. Därmed har regimen vunnit. Oppositionen har blivit kraftigt decimerad och amputerad.

Det återstår att se om övriga fångar nu släpps enligt den överenskommelse som kyrkan säger sig ha med regeringen. Själv ska jag sätta mig och skriva ett brev till min adopterade fånge Ivan för att ge några uppmuntrande ord. Det vet jag att han behöver.

Det ska tryckas broschyrer och flygblad, affischer och visitkort. Det ska annonseras på webben och i lokaltidningarna. Att ha bra personvalsmaterial är viktigt för att få ut sitt budskap. Och man måste ha tillräckligt. Det är inte roligt om broschyrerna tar slut en vecka före valet.

I Uppsala län får ingen av personvalskandidaterna bidrag från partiet. Tyvärr. Det betyder att det gäller att samla in pengar för att ha råd med materialet.

Jag kommer att ordna så kallade fund-raising-kvällar och skriva tiggarbrev till vänner, släkt och supportrar. Allt för att samla in pengar.

Härmed går startskottet för insamlingen.

Skänk en slant!

Tryck på ”donera”-knappen längre ned till höger på den här sidan och hjälp mig bli invald i Sveriges Riksdag 19 september.

Republikanska föreningens tidigare logga

delar om Sverige som republik utan sammanställde också läsarnas svar på en republikansk parlör.

DN står också högt i kurs hos mig just nu, med gårdagens ledare om monarkins nackdelar och Lena Anderssons träffsäkra krönika.

Däremot var SvD:s ledarspalt som lamslagen av bröllopsyra; en besvikelse och en fingervisning om att SvD trots många liberala inslag ändå simmar i konservativa vatten.

Själv tillbringade jag gårdagskvällen på Love Republic på Restaurang Republik i Stockholm. ”En helkväll för bröllopsskolkare för att rocka röven av monarkin med republikbossenPeter Althin”, som DN på stan beskriver festen. Träffade ”kungen” i form av komikern Peter Gabrielsson och lyssnade på Anna-Lena Brundin. Stället var fullt med republikaner från Europas alla hörn. Jag visste till exempel inte att de fanns även i Spanien.

På ett personligt plan är jag glad över Victoria och Daniels lycka. De är två väldigt fina och genuina personer som förtjänat varandra. Jag önskar de all lycka till.

Med detta sagt vill jag återgå till principfrågan, nämligen monarkins vara eller inte vara. Som republikan, liberal och statsvetare välkomnar jag debatten om vårt statsskick. Äntligen ifrågasätter, diskuterar och debatterar vi landets högsta position. Vilka är argumenten för och emot monarkin och hur ser alternativen ut?

Några av de senaste dagarnas intressantare inlägg kommer från Lars Ohly, som är den enda partiledare som är öppet republikan. Han skriver på Newsmill om kostnaderna för bröllopet. Jag håller med Ohly om att pengarna borde ha spenderats på något annat i stället, men nu har regeringen bestämt att bröllopet ska bli påkostat och inte får ske i all tysthet, något som kanske paret själva hade önskat. Eftersom det är ett politiskt beslut bör även staten stå för i alla fall en del av kostnaden.

Socialdemokratiska studenter föreslår på samma sajt att talmannen ska göras till statschef. De argumenterar för att det skulle stärka vår parlamentariska demokrati och riksdagens makt. Det är ett intressant förslag som tilltalar mig mer än en folkvald president. En direktvald president skulle få mycket stark legitimitet och därmed också oundvikligen politisk makt. Jag skulle hellre se en opolitisk statschef med representativa uppgifter och skulle därför föredra att personen utnämns av Sveriges Riksdag.

En aspekt som måste tas i beaktande är monarkins stöd hos svenska folket. DN rapporterar om dalande opinionssiffror för kungahuset. Alla principiella frågor om vårt statsskick börjar och slutar i det folkliga stödet. Om populariteten fortsätter sjunka i samma takt kanske vår konstitutionella omdaning tar sin början långt tidigare än väntat.

Om du vill botanisera bland alla hundratals blogginlägg om bröllopet finns några länkar här: kungabröllopet, Republikanska föreningen, och bloggen Svenssons på vänsterkanten som liksom jag gillar Lena Andersson artikel i DN.

Dagen före besöket hade jag fått en kort uppdatering av polisen i Östhammar om säkerhetsläget vid kärnkraftverket. Bevakningen hade skärpts fram till torsdagens riksdagsbeslut och allt var under kontroll. Hela vägen fram till kärnkraftverket var avspärrad, vilket hade nackdelen att jag själv aldrig kunde åka dit ut. Polisen berättade vidare att den pågående utredning om miljöminister Carlgren uppdragit väntas ge svar på vilka ytterligare säkerhetsåtgärder som borde vidtas vid kärnkraftverket. Detta blir givetvis viktigt att diskutera när utredningen är klar. Våre kärnkraftverk måste vara tillräckligt skyddade!

Föga förvånande var nästan samtliga kommuninvånare jag träffade väldigt positiva till kärnkraften. Många arbetar själva vid Forsmarks kärnkraftverk och bor i närheten av anläggningen. De som inte själva arbetar där känner någon som gör det. Bland de jag träffade var två äldre män särskilt minnesvärda. De hade varit med och byggt upp Forsmarks reaktorer på 70-talet och berättade stolta om hur arbetet gått till.

Kärnkraftsbeslutet betyder mycket för Sverige, men efter mitt besök i Östhammar står det klart att det betyder ännu mer för innvånarna i nordöstra Uppland. Hoppas de får som de vill, hoppas det blir en ny reaktor i Forsmark.

Äntligen! Tankeförbudslagen avskaffades redan för några år sedan, den odemokratiska förbudslag som förbjöd konstruktionsritningar och beräkning av kostnader och andra förberedelser för att bygga nya kärnkraftsreaktorer. Nu är det också fritt fram att bygga nya reaktorer. I alla fall om Alliansen vinner valet.

Efter beslutet att modernisera svensk energipolitik tycker jag det är dags att tänka framåt. Dagen efter beslutet skrev jag i Dagens Industri med Carl B Hamilton, Folkpartiets talesman i energifrågor om att vi nu borde börja diskutera var, när och hur vi ska bygga nya reaktorer. En livlig debatt har uppstått i artikelns kommentar-kolumn. Vi föreslår i artikeln att en ny reaktor borde byggas i Forsmark, i Uppsala län. Det finns många bra argument för det. I Forsmark kommer slutförvaret att placeras, därför bra att bygga nya reaktorer där för att undvika lång transport av kärnbränsle. Forsmark ligger nära Stockholmsområdet och kan försörja huvudstaden med el utan långa transportsträckor för elen.

Jag noterar också att industrin applåderar riksdagsbeslutet och bedömer att nya reaktorer kan komma att planeras inom kort. Detta trots den stora kostnaden, det ökade skadeståndsansvaret och trots att inga statliga subventioner tillåts. Den skrämseltaktik som hörts om att kärnkraftverk är för dyra för att företagens ens ska vara intresserade verkar inte vara sann.

Oppositionen vill riva upp beslutet. Därmed har kärnkraften bliviti en valfråga. Det ger oss möjligheten att vända och vrida på oppositionens bristfälliga energipolitik i varenda miljö- och energidebatt och varenda torgmöte i valrörelsen. Det ser jag mycket fram emot. Energifrågan är en framtidsfråga för svensk klimatpolitik, svenska jobb och välfärd.

Fler inlägg om kärnkraften: Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Carl B Hamilton och Adam Cwejman.

1. Vara kompetent och ha  hög arbetsförmåga. Någon som inte bara tänker sitta av sin tid i kammaren, eller har två andra heltidsjobb vid sidan om. Någon som är smart.

2. Klara av att ta strid med sitt eget parti, men samtidigt inte isolera sig fullständigt och därmed förlora inflytande. En svår avvägning, där de flesta är snäppet för lojala, medan andra flippar ut och blir vildar.

3. Ha en politisk profil som gör att personen faktiskt tillför något på marginalen.

4. Ha vettiga liberala värderingar. (dvs tycka ungefär som Andreas Bergh :-)

Ett ytterligare kriterium som nämns i kommentarerna är att personen ska finnas på en partilista i det egna länet. Men det är ju egentligen inget absolut kriterium. Varför inte skriva sig i ett nytt län över valet för att kunna stötta rätt kandidat? Ja nu är det kanske inte så många som orkar göra det, men det var något som flitigt diskuterades efter FRA-debatten då Camilla Lindberg var den enda Alliansledamot som röstade emot. Så varför inte ta sin röst på lite extra stort allvar.

Andreas kommer fram till att han kan rösta på tre personer. Birgitta Ohlsson, Annie Johansson och mig.

Tack Andreas för fötroendet!

Det viktigaste av allt är att man personkryssar överhuvudtaget. Valmyndigheten förklarar i detalj hur det går till. Det är fortfarande inte så många svenskar som har lärt sig det.

För att kunna bli personvald måste man ha minst 8 % av det totala antalet kryss på partiet. Det är svårt att komma äver den spärren och därför har riksdagen beslutat att sänka spärren till 5 %. Men eftersom detta innebär en ändring i vallagen måste det bekräftas med ytterligare ett riksdagsbeslut efter valet och träder inte i kraft förrän 2014. Tyvärr! Jag tycker det borde vara lättare för väljarna att avgöra vem som blir invald.

För mer argument om varför ett starkare personvalssystem är bra, läs Jan Rejdnells blogg här.

Frågan ställer sig vad oppositionen tycker? Ja, om man läser de debattinlägg som gjorts om energifrågan kan man dra slutsatsen att oppositionen är nästan lika stora kärnkraftsvänner som Alliansen. Så här skrev de rödgröna i DN våren 2009:

”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. En prövning måste därför göras varje mandatperiod.”

Det betyder att kärnkraften, även med en rödgrön regering, blir kvar under överskådlig tid. Kanske kan man till och med nödgas bygga nya kärnkraftverk när de gamla tjänat ut för att ”hänsyn till sysselsättning och välfärd” inte tillåter något annat?? Svårt att veta och svårt att säga, väljarna får alltså inga klara besked. För Miljöpartiet säger väl något helt annat? De gröna talar i stället om de stora riskeran med kärnkraften och hur man skulle vilja avveckla den omedelbart. Hur man tror på vågkraft, som idag utgör 0% av svensk elproduktion och på vindkraft som utgör 2%.

Dags för oppositionen att sluta slingra sig om kärnkraften och tala klarspråk.

En lämplig avslutning blir slutklämmen på vår artikel i UNT idag:

På torsdag tar Sveriges riksdag ett litet steg mot att trygga svensk elförsörjning. I höstens val kan du ta ett stort steg för att säkra rimliga elpriser.