Home » Artiklar, Hemsida

Järnflickan från öster tar över makten

30 oktober 2005 Ingen kommentar

Artikel om det tyska valet och Angela Merkel, Liberal debatt, oktober 2005.

Parlamentsval brukar ge resultat och valnederlag brukar innebära avsatt regering. I det tyska valet har dessa principer satts på spel. Valet gav ett mycket otydligt resultat och de båda förlorarna, Merkel och Schröder, gör båda anspråk på makten.

Tyskland har sedan länge behövt långtgående reformer av arbetsmarknaden, sjukvården och pensionssystemet. Hittills har de flesta politiker stoppat huvudet i sanden för att slippa se det som ingen vågar genomföra. Den röd-gröna regeringen har haft stora problem att få igenom sitt modesta reformförslag som går under namnet Agenda 2010. CDU har gjort hårdnackat motstånd och använt sin stora majoritet i parlamentets första kammare för att försena lagförslag trots att de själva insett det skriande behovet av reformer.

CDU gick starkt in i valkampanjen med kanslerkandidat Angela Merkel i spetsen. Aldrig har en kvinna i Tyskland haft så stor politisk makt som Merkel. Detta beror delvis på att jämställdheten där lämnar mycket övrigt att önska. Merkels position är unik; hon leder ett av de största partierna i ett av Europas största länder. Angie, som Merkel numera kallas i folkmun, stod äntligen som obestridd kanslerkandidat efter att i flera år ha konkurrerat med den bayerska CSU-chefen Stoiber om posten. Stoiber verkar hålla sig hemma i Bayern där han fortsätter regera som delstatens regeringschef med en tidvis 60-procentig majoritet.

Jämförelser med Thatcher är återkommande och Merkel benämns som järnflickan från öst som kommit till väst för att ta över makten. Ofta kallad Kohls politiska upptäckt är hon en osedvanlig tysk politiker med sin bakgrund som barnlös, disputerad forskare från östra Tyskland. Många tyskar som traditionsenligt är vana vid medelålders kostymklädda herrar tycker fortfarande att CDU-bossen är lite läskig. Det viskas mycket om Merkels vassa armbågar och kyliga sinnelag. Dylika kommentarer säger tyvärr mer om det tyska politiska klimatet än om partiledaren i fråga.

Det andra oppositionspartiet, FDP, gick in i valet med hopp om att ingå i den nya regeringen. Partiets slogan var ”Deutschland wechselt, wechseln Sie mit” – Tyskland byter regering, byt med oss. FDP:s valbudskap var klart marknadsliberalt och partiet kampanjade tillsammans med CDU för gemensam (svart-gul) regering.

Usel förlorare
Valresultatet var något överraskande, CDU: 35,2%, SPD: 34,2%, FDP: 9,8%, Vänsterpartiet 8,7% och Gröna 8,1%. På valnatten bjöds partiledarna till debatt i direktsänd tv i programmet Berliner Runde. Schröder förvånade det politiska etablissemanget med att vägra acceptera valnederlaget. Han uppträdde med ett nedlåtande segerleende och attackerade programledare och Merkel i spydig ton. Schröders beteende gav upphov till spekulationer om huruvida regeringsfrågan redan var avgjord med eventuella koalitioner med det nya vänsterpartiet. Vänsterpartiet hade dock i valkampanjen redan angivit att man ville vara oppositionsparti. Det är anmärkningsvärt hur oförmögen Schröder var att erkänna sig besegrad. Kanske har det att göra med att många inom SPD räknade med ett närmast totalt valnederlag. När resultatet blev så jämt var det med ens svårare att kliva ner från regeringsposten.

Koalitionsgissel
Den stora frågan efter valet var vilken koalition som skulle styra Tyskland när nu inget parti fått egen majoritet. Det mest självklara alternativet till den sittande regeringen var en CDU-FDP-koalition (en så kallad svart-gul koalition). Men majoriteten räckte inte till för det svart-gula alternativet. En annan möjlig lösning var en röd-gul-grön koalition, en så kallad trafikljuskoalition. Det förutsatte att den röd-gröna regeringen stannade kvar vid makten och fick stöd av FDP, men liberalerna avböjde samarbete med socialdemokraterna. Den mest nydanande och regeringsdugliga koalitionen hade säkerligen varit en svart-gul-grön koalition (CDU-FDP-gröna), den så kallade Jamaica-koalitionen efter färgerna i den jamaicanska flaggan. Med sitt stöd till Merkel som kansler hade de gröna till exempel kunnat få behålla utrikesministerposten och de liberala fått ett antal andra nyckelposter. De gröna hade kunnat fokusera på mänskliga rättigheter och utrikespolitik och de liberala på utbildningspolitik och företagande medan CDU fått sätta tänderna i arbetsmarknadsreformer och sjukvårdsfrågor. Visserligen hade konfliktytorna noga fått överbryggas eller undvikas men jamaicakoalitionen hade gett ett betydande nytt och fräscht inslag i tysk politik.

Grosse Koalition

Den slutliga lösningen blev dock tråkigare och mer stelbent; en stor koalition mellan SPD och CDU. De två stora motståndarna i valkampanjen skulle alltså försöka enas i samma regering. En stor koalition har tidigare bara inträffat en gång i tysk historia, åren 1967-69. Bristen på oppositionspartier i parlamentet ledde då till en utomparlamentarisk opposition (kallad APO, Außerparlamentarische Opposition) som kunde växa sig stark bland annat på grund av den status-quo-känsla som spred sig när de två stora partierna regerade tillsammans. APO var starkt knutna till studentrörelsen och vänstervågens protester i slutet av 60-talet i Tyskland.

Även om regeringskoalitionen verkar vara löst återstår den avgörande frågan: vem ska bli kansler. Efter att CDU vunnit ytterligare mandat i det försenade valet i valkretsen Dresden är det mycket svårt för Schröder att hävda sig. Han har i ett sista desperat försök föreslagit en rotation för kanslerposten där han själv skulle sitta i två år till och sedan avgå till Merkels fördel. Detta är inget som CDU har för avsikt att stödja. Den mest troliga lösningen är att Merkel blir kansler och SPD får ett större antal ministerposter. Att Schröder skulle bli kvar i en regering under Merkels ledning är en omöjlighet, kanske mest på grund av Schröders eget ego och hans spydiga uttalande i tv-debatten under valnatten.

Merkels ställning inom CDU ser ut att ha försvagats något under valkampanjen. Det svaga valresultatet kan delvis bero på hennes utnämning av ekonomen Kirchhoff till finansministerkandidat. Kirchhoffs förslag om en platt skatt dominerade kampanjen och fråntog CDU sin starka ledning. Den platta skatten användes också snabbt och effektivt av ett otal socialdemokrater för att skrämma tillbaka väljare från det ”kyliga” och ”nyliberala” CDU. En taktik som delvis var framgångsrik.

SPD kan tänkas hamna i en svår sits om partiet åter ingår i regeringen. Frågan är hur partiet ställer sig till de reformer man så starkt förespråkade under mandatperioden. Under valkampanjen valde Schröder nämligen att göra en pudel och ta tillbaka många av de reformförslag som föreslagits tidigare. Han lade i stället allt sitt krut på att starkt kritisera CDU:s förslag till reformer och gav intrycket av att vara i opposition mot sig själv. Från att ha varit reformivrare utgav Schröder sig för att företräda reformmotståndarna och status quo-kramarna. En strategi som delvis fungerade men kommer att bli svår att upprätthålla i regeringsställning.

Förhoppningsvis kan Merkel trots koalitionen med SPD ändå driva stora delar av sin politik. Arbetsmarknadsreformerna ligger henne varmt om hjärtat och kommer troligtvis att bli en av hennes främsta prioriteringar. Kanske kan hon till och med bidra till att EU:s tjänstedirektiv kan få nytt liv i Europadebatten. Direktivet har bleknat sedan Schröder under starkt tryck av tyska fackföreningar motarbetade förslaget. Inom utrikespolitiken förväntas Merkel visa nya tag. Hon är betydligt mer USA-vänlig än Schröder och har lovat ett nära tysk-amerikanskt samarbete. Samtidigt gör hennes bakgrund från Östtyskland att hon är kritisk mot Ryssland. EU kan verkligen behöva en ytterligare röst mot Rysslands stormaktstendenser efter Schröders vilda flörtande med Putin. Återstår att se hur Merkel agerar i frågan om turkiskt medlemskap i EU. Hon har hittills intagit en mellanposition som är öppen för ett särskilt partnerskap med Turkiet. Kanske nöjer hon sig med denna något neutrala position och avstår från att blockera frågan.

Den allra största utmaningen för Merkel blir att få till stånd en fungerande livskraftig regering. Förhoppningsvis en regering som inte förlamas av urvattnade kompromisser utan kan agera för att reformera Tyskland.

Maria Weimer

Maria Weimer är Pol.mag. i statskunskap med Europainriktning. Hon har rötterna i tyska Pfalz och Härjedalen.

Skriv en kommentar

Skriv din kommentar nedan, eller använd trackback från din egen webbplats. Det finns också RSS feed för kommentarer.

Vara trevlig och skriv inget spam.

Detta är en Gravatar-aktiverade webblogg. För att få din egen globalt erkända avatar, registrera dig på Gravatar.