Maria Weimer

Artikel om Milosevic och hans fortsatta påverkan på serbisk politik. Liberal Debatt, oktober 2004.

Efter nästan tre år bakom lås och bom är det lätt att tro att Slobodan Milosevic har spelat ut sin roll i serbisk politik. Tyvärr är detta inte fallet, för den f.d. serbiske presidenten är ständigt närvarande i Serbien, när rättegången i Haag direktsänds på serbisk TV eller när han i sin frånvaro toppar sitt partis lista i parlamentsvalet. Han påminner den serbiska befolkningen om att han finns och påminner samtidigt oss EU-medborgare och liberaler om att vi ännu inte får luta oss tillbaka. Ännu råder inte stabil fred på Balkan.

I den politiska debatten i Belgrad figurerar ett skämt om Milosevic. Det finns något väldigt komiskt med Slobodan Milosevics namn. Sloboda betyder nämligen frihet på serbiska. Frihet är visserligen något som Milosevics anhängare kräver åt honom idag, frihet åt Milosevics från Haagtribunalens bojor. Men i övrigt är det inte ett ord som förknippas med honom. Även Milosevics fru Mira Markovic har ett anmärkningsvärt namn. Mir betyder nämligen fred på serbiska. Fred är lika lite som frihet något som förknippas med familjen Milosevic.

Situationen i Serbien idag är allt annat än lugn. Tyvärr är det inte den bild som ges i svensk media. Svenska dagstidningars rapportering från Balkan är bristfällig. Men man bör inte förledas att tro att avsaknaden av nyhetsrapportering från Balkan betyder frid och fröjd i regionen. Etniska minoriteter lever fortfarande ett farligt liv både i Serbiens norra och södra delar. Oroshärdar i grannländer som Bosnien och Makedonien gör inte saken bättre.

Hur ser då det politiska läget ut nästan två år efter mordet på premiärminister Djindjic? Hans efterträdare på posten som partiledare, Boris Tadic, blev nyligen vald till Serbiens president. Han sägs vara mer nationalistisk än Milosevic men samtidigt en taktisk reformivrare. Serberna fortsätter i övrigt att rösta för nationalistiska partier. Det liberala partiet Civic Alliance är fortfarande väldigt litet och kämpar tappert mot hårdföra nationalister och postkommunister.

Det finns väl få regioner i världen som skulle behöva en så stor dos liberalism som Balkan. Tyvärr råder det en enorm brist på just liberala krafter. Serberna röstar till övervägande del på nationalistiska partier som utlovar hämnd för krigsförlusten, ett större Serbien på grannländernas bekostnad och kamp mot USA-imperialismen. Det serbiska folket har fortfarande störst förtroende för kyrkan och armén, två av de allra mest nationalistiska institutionerna i det serbiska samhället. Den serbiska ortodoxa kyrkan med patriark Pavle i spetsen har sedan 80-talet envist återskapat gamla nationalistiska myter om det serbiska folkets storhet och storhetslängtan. Den serbiska armén utgör idag resterna av den f.d. jugoslaviska armén och härbärgar krigsförbrytare inte bara i form av egna generaler utan skyddar även ökända förbrytare som Mladic och Karadjic.

Balkan ligger fortfarande i tydlig riskzon för konflikter. Upploppen i Kosovo i mars visade hur bräcklig freden kan vara. Regionen kan lätt bli till ett svart hål på Europas karta, en ständig oroshärd i vårt närområde, om inte Balkan prioriteras högre. Det behövs ett uthålligt engagemang från det internationella samfundet med EU i spetsen för att konsolidera fred och demokrati på Balkan. Framför allt behöver de liberala och demokratiska krafterna vårt fulla stöd för att vinna kampen mot nationalismen.

Med ett starkt europeiskt engagemang för Balkan kanske de flesta länderna i regionen kan bli medlemmar i EU om tio år. Kroatien och Makedonien är redan på god väg och kan med lite tur börja förhandla om medlemskap 2005 respektive 2006. Bosnien & Hercegovina och Serbien & Montenegro innebär större utmaningar. Först måste Kosovos status förhandlas och Serbien fås att acceptera en ny situation. Det är väldigt svårt att föreställa sig att självständighetsandan i Kosovo skulle kunna tryckas ned i flaskan igen. Serbien måste tolerera en uppgörelse om Kosovo utan kompensation av annat territorium. Förhoppningsvis kan lockelsen av ett EU-medlemskap räcka för att övertyga Belgrad.

Det finns inget tänkbart alternativ till fred på Balkan. EU har inte råd att ännu en gång förbise sina närmaste grannar. Regionens införlivande i den europeiska gemenskapen kommer att kosta politiskt, personellt och finansiellt engagemang av alla EU:s medlemsländer. Det är priset för fred och demokrati. Ett pris som vi blir påminda om varje gång vi ser Milosevic plädera för sig själv i Haag. Historien om Slobodan går mot sitt slut men historien om frihet på Balkan har knappt tagit sin början.

Maria Weimer, Förbundsstyrelseledamot LUF