För egen del har jag genomfört en lång och intensiv personvalskampanj. Jag startade den 28 maj med ett besök på Enköpings regemente och gick i mål i söndags: 20.000 utdelade broschyrer, ett tjugotal artiklar och insändare, ett antal intervjuer, oändligt många debatter, hundratals samtal med väljare, ett flertal företagsbesök, många timmar i valstugan, resor runt i länets kommuner och nästan fyra månaders kampanjande senare…

För min personvalskampanj har jag inte fått något direkt bidrag från partiet, tyvärr hade Folkpartiet i Uppsala län inte resurser till det. Det var privata pengar, privat tid och privat semester som gällde. För att kunna driva en politiskt självständig kampanj valde jag dessutom att ta tjänstledigt utan lön från UD. Detta är verkligheten för de flesta personvalskandidater i Sverige. Det är inget jag beklagar mig över men många är omedvetna om vilken tuff ekonomisk situation som icke-etablerade politiker kan ha. Till skillnad från förtroendevalda har vi inga pressekreterare, politiskt sakkunniga, etablerade journalistkontakter, fast lön och kontor vi kan använda oss av för att driva en kampanj.

Min personvalskampanj har varit utmanande, inspirerande och hur kul som helst! Att formulera sina hjärtefrågor, prata om liberala visioner för framtiden och diskutera och debattera politik med nyfikna väljare är bland det roligaste som finns. Framtidens skola, liberal miljöpolitik och integritetsfrågor är bara några axplock av vad valet har handlat om i Uppsala.

Hur gick det då? Eftersom Folkpartiet i Uppsala bara fick ett mandat kommer personkryssen avgöra vem som kommer att få bli Uppsalas liberala röst i riksdagen. Just nu ligger jag väldigt bra till; i ledning framför mina partikollegor. Men tyvärr har vi fortfarande 8% personvalsspärr och det kommer nog att bli mycket svårt för mig att hålla mig ovanför den gränsen.

UNT och Radio Uppland uppmärksammar att jag leder kryssligan än så länge.

Efter en intensiv kampanj där mycket beror på den enskilda kandidatens initiativ och agerande är vi nu förpassade till väntrummet. Det finns just nu inte så mycket att göra än att just vänta….gå in på val.se och uppdatera sidan där rösterna räknas. Och så kan man ju alltid passa på att ta igen lite sömn…

Grafik: Jonas Backlund, hämtad från dn.se

DN redovisar idag en mätning som visar att 6 av 10 väljare tror på en borgerlig valseger. Bara 38% av de rödgröna väljarna tror på en rödgrön valseger. Bland Miljöpartiets sympatisörer är förtroendet för oppositionen lägst. Bland LO-medlemmar tror 45% att Alliansen kommer att vinna valet igen.

Ingen seger ska tas ut i förskott, opinionsmätningarna visar fortfarande på en liten skillnad mellan blocken. Men visst ger det lite vind i seglen och lite extra energi när tilltron till Alliansen är så stor.

Läs några bloggkommentarer här: Altenberg påminner om att vi inte ska fästa oss vid opinionsundersökningar utan i stället prata visioner och samhällsfrågor.  Gustav Blix gläds åt mätningen men manar också till försiktighet. Lake funderar över att det görs mätningar om mätningar och vi får en metadiskussion om opinionen.

Även SVD, Aftonbladet och Expressen kommenterar mätningen.

Rösta på Folkpartiet för att få en starkare liberal röst i Alliansen. En röst som står för demokrati och mänskliga rättigheter i världen, för ett starkt Europasamarbete med euro som svensk valuta. En röst för Alliansens feministiska parti. En röst för kunskap i skolan och lärlingar på arbetsplatserna. En röst för en respektfull äldrepolitik där par får bo tillsammans livet ut. En röst för en framåtlutande energipolitik som vågar bygga ny kärnkraft.

Kryssa mig för att få en liberal röst i riksdagen som driver liberal miljöpolitik, feminism, stark svensk säkerhetspolitik och ett kunskapssamhälle där det lönar sig att arbeta.

Ta en titt på Folkpartiets valsedel redan innan du går till vallokalen.

valsedel_3_03600-fp-r

Några av mina egna favoriter i manifestet är:

• Förstärkt jobbskatteavdrag “bör genomföras när de offentliga finanserna tillåter”
• Höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt “ska genomföras när de offentliga finanserna tillåter.
• Halveringen av arbetsgivaravgiften för unga bibehålls.
• Lärlingsprovanställning införs.
• Ett nytt betygssystem och betyg från årskurs sex introduceras.
• Inget utökat vårdnadsbidrag
• En havsmiljösatsning
• Sverige ska leda NBG 2011 och ska ha ambitionen att även åta sig ledarskapet
  för NBG 2014.

SCB:s presentation av sysselsättningen ger idel goda nyheter. I en jämförelse med samma månad 2009 får vi följande glada besked:

• ökning av antalet tidsbegränsat anställda
• ökning av antalet arbetade timmar
• ingen ökning av arbetslösheten
• personer ej i arbetskraften har minskat
• det outnyttade arbetskraftsutbudet har minskat

Förändringen sen i juli 2009 är inte statistiskt säkerställd, men ändå finns en klart positiv trend. Vi kan inte ännu säga att finanskrisen är över men utvecklingen går åt rätt håll. Därför är det också bra att valmanifestet bygger på försiktiga kalkyler.

Får vi nu äntligen slippa alla dessa sossefloskler i debatterna om att arbetslösheten ökar och att klyftorna blir djupare. Nej antagligen inte, för det verkar som om de rödgröna har arbetat in ett mantra som bygger på att dels förneka den ekonomiska krisen och dels lyfta fram skrämseltal om svensk arbetslöshet. Och det lär de inte sluta med bara för att verkligheten har hunnit ikapp dem.

Läs SCB:s statistik här. Läs fler kommentarer här: Per Altenberg, Mark Klamberg.

I mediabruset:  Aftonbladet, Dagens Nyheter.

När det gäller Uppsala län är siffrorna nästan lika positiva som på riksnivå. 41% har fått bättre ekonomi och 20% sämre. 33% ser ingen större skillnad. TV4 Upplands reportage här.

Det här är ju strålande nyheter att så pass många Uppsalabor har fått mer pengar i plånboken och dessutom anser sig ha mer kvalité i livet  trots att världen genomgått den värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet! Totalt sju av tio Uppsalabor har det lika bra som förut eller bättre trots ekonomisk kris.

En av huvudanledningarna till det förbättrade ekonomin är rimligen jobbskatteavdraget. Det ger de som arbetar mer kvar i plånboken efter skatt – upp till 1800 kr/månaden. Det ger mer marginal i vardagsekonomin och innebär i sin tur ökad trygghet. För 1800 kronor kan man till exempel flyga med Ryan air till London över en helg. På ett år räcker det till en utlandssemester.

En annan anledning är sannolikt den avskaffade fastighetsskatten som slog hårt mot villaägare. En tredje förklaring kan vara de låga räntorna som gjort att bolånen blivit billigare för de som haft rörliga räntor – vilket förstås inte kan tillskrivas Alliansen.

RUT-avdraget har säkerligen spelat roll för att förbättra livskvalitén. Äntligen har många fler råd till städhjälp och kan få vardagspusslet att gå ihop. Särskilt befriande för många kvinnor – som tyvärr fortfarande är de som ansvarar för de flesta hushållssysslor i hemmet.

Vardagsfriheten är större också när man blir sjuk. Genom fri etableringsrätt i sjukvården kan du idag välja mellan ett större antal vårdgivare och om du inte skulle vara nöjd är det lättare att byta vårdcentral. När hostan slår till på helgen kan du gå till Apoteket på en söndag och köpa din medicin, tack vare att apoteksmonopolet har avskaffats. Skönt, tycker i alla fall jag själv.

Jag ska nu kila iväg till Stora torget i Uppsala för att debattera mot Pyry Niemi, socialdemokratisk riksdagskandidat. Jag gissar på att socialdemokraterna helst inte vill tala om förbättrad privatekonomi utan kommer att skjuta in sig på ”de stora klyftorna som orsakats av borgerlig osolidarisk politik”. VI får väl se om farhågorna besannar sig…

Gå in på jobbskatteavdragets sida här och räkna ut vad du själv får över i månaden.

De rödgrönas Europaprogram saknar svar på avgörande frågor som skuldkrisen och Europas roll i världen. Deras få konkreta förslag försvårar för dem att uppnå fina mål om fler jobb. Ett rödgrönt Europa innebär försämrat välstånd med färre jobb och en svagare roll i världen.

Stora delar av Europa står på randen av en allvarlig skuldkris, i hög grad som följd av en skadlig stimulanspolitik som svar på finanskrisen. Grekland har redan fallit. Om den avgörande utmaning som skuldkrisen och vikten av ordning i offentliga finanser innebär står inte ett ord i de rödgrönas dokument om vad de gemensamt vill med Europa, som presenterades den 27 juni.

Detta är symptomatiskt för hela dokumentet. Avgörande framtidsfrågor undviks, eller urvattnas till den grad att de helt saknar substans. Antagligen för att de rödgröna inte är överens. Socialdemokraterna har drivit en pragmatisk Europapolitik. I Miljöpartiet har en EU-kritisk medlemskår blivit påtvingad en ny politik. Vänsterpartiet har inte ens demokratiska partibeslut på sin ”nya linje” utan ledningen har valt att köra över partiet.

Finanskrisen visade tydligt vad som händer om ekonomin inte växer. Med krympande resurser får vi arbetslöshet och sociala problem. En stor europeisk utmaning är att utvecklas till en attraktiv och dynamisk kontinent igen. Med skuldproblemen och svårigheten att finansiera pensioner och vård riskerar Europa utvecklas till ett museum för rika indiska turister. Vår röst och betydelse i världen minskar om vi inte släpper fram Europas välståndsbildande krafter.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är motståndare till tillväxt, och det rödgröna dokumentet föreslår således att EU ska sluta fokusera på ”tillväxt och konkurrenskraft”. Hur ska man då kunna föra en jobbpolitik värd namnet? Om EU blir ännu mindre konkurrenskraftigt i den globala ekonomin lär knappast fler jobb skapas här. Tror de rödgröna att Europas miljoner arbetslösa anser att EU fokuserar för mycket på konkurrenskraft?

Närmast helt samstämmig forskning visar att Europas arbetsmarknad är för snårig och reglerad, vilket bidrar till arbetslöshet, inte minst bland unga och invandrare. Det är för svårt att starta företag. Många marknader är skyddade mot konkurrens som gamla skråväsenden. Staten reglerar hur, var och när man ska arbeta. Här behövs mer frihet, men då kräver de rödgröna ett ”socialt protokoll” med ytterligare regleringar. Och de vill införa nya restriktioner mot arbetstagarnas fria rörlighet.

Till de allvarligare punkterna hör att de rödgröna i regering skulle verka för att EU ska driva på för ”rättvis handel”. Ännu ett vackert uttryck, men vad betyder det? Jo, att handeln inte ska vara fri utan att EU ska ställa krav på länder där företag som vill sälja till europeiska konsumenter verkar. Ska vi alltså kräva av en småbonde i Kongo att han uppfyller en viss lönenivå – annars stopp för handel? Eller ska blomsterhandlare i Kenya tvingas införa kollektivavtal för att vi ska vilja köpa deras rosor?

Vad händer då? Bonden får inte sälja, förblir fattig och kan inte ens i framtiden hoppas på intäkter som gör att en bättre lön blir möjlig. Blomsterhandlaren måste slå igen och tvingas kanske in i arbetslöshet i stället. Världen innehåller väldigt många protektionister, inte minst bland de regimer som ofta förtrycker i fattiga länder. Därför måste EU vara den goda kraften som bryter ned gränser och ger fler chansen att komma in i den globala ekonomin. Det är trots allt tack vare globaliseringen som hundratals miljoner människor i Sydostasien lämnade fattigdomen bakom sig.

EU har fått en utrikesminister och en ny diplomatkår väntas ta form i höst. EU kommer nu kunna vara en ännu starkare röst i världen för fred, stabilitet och mänskliga rättigheter. Men de rödgrönas vision stannar vid tomma ord såsom ”EU:s politiska verktyg – så kallade mjuka makt – måste utvecklas snabbare.”

Hur då? EU använder idag ekonomi, handel och diplomati för att påverka omvärlden. Men vi borde göra mer, till exempel stärka möjligheterna att mäkla fred och agera i fler konfliktområden. Men då krävs också hård makt, militär, och det avstår de rödgröna från att kommentera. Således är de inte överens om vad som ska ske med Sveriges största militära operation utomlands, i Afghanistan.De saknar förståelse för att militära instrument ofta är nödvändiga för att förhindra konflikt och skapa fred.

En välkommen men samtidigt mycket förvånande åsikt i de rödgrönas program är att Sverige ska fortsätta delta i Natos insatser. Synnerligen intressant att Vänsterpartiet nu kommit så långt i sin analys att acceptera Sveriges aktiva deltagande i Natos fredsarbete.

Den rödgröna EU-politiken är en urvattnad kompromiss som saknar enhetlig linje och där de konkreta förslagen – som är få – ofta motverkar de övergripande målen. Att låta en rödgrön regering föra Sveriges röst i Europa och påverka Europas utveckling ter sig som ett högst osäkert vågspel.

En rödgrön regering skulle göra Sverige till en bromskloss i Europa och Europa till en svagare aktör för frihet och välstånd i världen.

Äntligen! Tankeförbudslagen avskaffades redan för några år sedan, den odemokratiska förbudslag som förbjöd konstruktionsritningar och beräkning av kostnader och andra förberedelser för att bygga nya kärnkraftsreaktorer. Nu är det också fritt fram att bygga nya reaktorer. I alla fall om Alliansen vinner valet.

Efter beslutet att modernisera svensk energipolitik tycker jag det är dags att tänka framåt. Dagen efter beslutet skrev jag i Dagens Industri med Carl B Hamilton, Folkpartiets talesman i energifrågor om att vi nu borde börja diskutera var, när och hur vi ska bygga nya reaktorer. En livlig debatt har uppstått i artikelns kommentar-kolumn. Vi föreslår i artikeln att en ny reaktor borde byggas i Forsmark, i Uppsala län. Det finns många bra argument för det. I Forsmark kommer slutförvaret att placeras, därför bra att bygga nya reaktorer där för att undvika lång transport av kärnbränsle. Forsmark ligger nära Stockholmsområdet och kan försörja huvudstaden med el utan långa transportsträckor för elen.

Jag noterar också att industrin applåderar riksdagsbeslutet och bedömer att nya reaktorer kan komma att planeras inom kort. Detta trots den stora kostnaden, det ökade skadeståndsansvaret och trots att inga statliga subventioner tillåts. Den skrämseltaktik som hörts om att kärnkraftverk är för dyra för att företagens ens ska vara intresserade verkar inte vara sann.

Oppositionen vill riva upp beslutet. Därmed har kärnkraften bliviti en valfråga. Det ger oss möjligheten att vända och vrida på oppositionens bristfälliga energipolitik i varenda miljö- och energidebatt och varenda torgmöte i valrörelsen. Det ser jag mycket fram emot. Energifrågan är en framtidsfråga för svensk klimatpolitik, svenska jobb och välfärd.

Fler inlägg om kärnkraften: Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Carl B Hamilton och Adam Cwejman.

Frågan ställer sig vad oppositionen tycker? Ja, om man läser de debattinlägg som gjorts om energifrågan kan man dra slutsatsen att oppositionen är nästan lika stora kärnkraftsvänner som Alliansen. Så här skrev de rödgröna i DN våren 2009:

”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. En prövning måste därför göras varje mandatperiod.”

Det betyder att kärnkraften, även med en rödgrön regering, blir kvar under överskådlig tid. Kanske kan man till och med nödgas bygga nya kärnkraftverk när de gamla tjänat ut för att ”hänsyn till sysselsättning och välfärd” inte tillåter något annat?? Svårt att veta och svårt att säga, väljarna får alltså inga klara besked. För Miljöpartiet säger väl något helt annat? De gröna talar i stället om de stora riskeran med kärnkraften och hur man skulle vilja avveckla den omedelbart. Hur man tror på vågkraft, som idag utgör 0% av svensk elproduktion och på vindkraft som utgör 2%.

Dags för oppositionen att sluta slingra sig om kärnkraften och tala klarspråk.

En lämplig avslutning blir slutklämmen på vår artikel i UNT idag:

På torsdag tar Sveriges riksdag ett litet steg mot att trygga svensk elförsörjning. I höstens val kan du ta ett stort steg för att säkra rimliga elpriser.