Maria Weimer

Detta tal höll jag vid valupptakten  för Folkpartiet Uppsala län, 14 augusti 2010. Hoppas det kan inspirera under de sista 18 dagarna fram till valet. Så här kan Uppsala, Sverige, Europa och världen se ut om 12 år. En del bitar innehåller rätt mycket humor och måste tas med en nya salt…

Av Maria Weimer, riksdagskandidat

Det är valupptakt för Folkpartiet i Uppsala län, året är 2022. Det har alltså gått tolv år sedan vi alla samlades på valupptakt den 14 augusti 2010. Jag tänker på allt som hänt under dessa år när jag promenerar upp till Uppsala Konsert och Kongress där vi ska samlas även detta år.

Jag tänker på alla de viktiga reformer som Folkpartiet har lyckats genomföra i regeringsställning sedan 2010. Vem kunde tro att det skulle vara så lätt att förstatliga skolan och att vi därigenom lyckades höja lärarnas status ordentligt. Vem kunde tro att Jan Björklund under sin andra period som skolminister skulle vara ännu mer framgångsrik och skapa konsensus i frågan om tidiga betyg och att vi idag har en blocköverskridande överenskommelse om betyg från årskurs fyra.

Efter att Erik Ullenhag blivit migrationsminister efter valet 2010 lyckades han sätta liberal prägel på migrationspolitiken. Både Sverige och Europa har nu fått en stor dos med välbehövlig invandring. Vi har fått tiotusentals nya svenskar i Uppsala län och har nu vänt den skeva ålderskurvan i både Sverige och EU.

När jag går in på Vaksalagatan tänker jag på den tuffa valkampanjen förra året då vi valde Sveriges första folkvalda president. Efter att Kronprinsessan Victoria avgått kunde riksdagen ändra vårt styrelseskick till Republik – och tack vare hårt valarbete av bla LUF blev Lars Leijonborg förra året  vald till Sveriges president, i hård konkurrens med Margot Wallström.

När jag vänder mig om på Vaksalagatan och tittar ända bort mot Carolina Rediviva tänker jag på hur mycket Uppsala universitet har utvecklats på senare tid, förra året blev vi rankade på 20e plats bland världens bästa universitet, mycket tack vare Eva Edwardssons tid i riksdagen och den vitaliserade forskningspolitiken. Jag minns fortfarande bilden av Eva dansandes på Nobelfesten tillsammans med Uppsalas senaste Nobelpristagare i fysik.

När jag väntar vid trafikljuset vid Vaksalagatan blir jag omkörd av spårvagnen. Jag är glad att Folkpartiet kunde bidra till att bygga ett långsiktigt hållbart transportmedel med spårvagnen här i Uppsala. För tänk så mycket Uppsala län har vuxit de senaste tolv åren. Inte kunde vi ha trott det i augusti 2010.

Mycket beror det på att två nya kärnkraftsreaktorer nu har börjat byggas i Forsmark vilket har skapat en mängd nya jobb. Det i sin tur har gett uppsving för svensk industri som nu kan vara säker på en trygg elleverans. Precis som vi ihärdigt hävdade i valet 2010.

Men Uppsalas tillväxt beror också på den så kallade Hassanska eran. Så kallar uppsalaborna nämligen de åtta år då Mohammad Hassan var kommunalråd. Genom att attrahera många unga väljare växte folkpartiet enormt. Jag minns de första trevande stegen med ungdomsportalen Ung 2014. Mohammad kunde sedan förverkliga sina liberala visioner för Uppsala  – kinesiska och ryska lärs idag ut på högstadieskolor, Gränby idrottsarena har lockat många nya sportklubbar till stan och med liberal integrationspolitik har Gottsunda blivit till en av Uppsalas mest välmående stadsdelar. Numera är Mohammad landshövding här i Uppsala och hans senaste utspel var att göra om Uppsala slott till ungdomslokal.

Medan jag åker upp för rulltrapporna i konserthuset tänker jag på de stora förändringar som skett i Europa och resten av världen de senaste tolv åren. EU-kommissionens nya ordförande är en briljant turkisk kvinna. Ja – tänk att Turkiet faktiskt blev medlemmar förra året. Nästa år får EU välkomna det mest efterlängtade  nya medlemmen till unionen – Norge, har äntligen beslutat sig för att gå med.

När jag är halvvägs uppe i rulltrapporna i konserthuset ringer telefon plötsligt. Det är kabinettssekreteraren på Utrikesdepartementet. Hon vill stämma av Sveriges position inför ministermötet jag ska på i Bryssel på måndag. Där ska jag träffa mina utrikesministerkollegor från de andra EU-länderna för att vi ska skriva under ett frihandelsavtal med Nordkorea. Efter Kim Jong Ils död har landet tagit stora kliv mot demokrati och ska snart hålla sina första fria val. LUF ska resa dit såklart och kampanja för den liberala nordkoreanska presidentkandidaten.

Jag tänker på morgondagen då vi får celebert besök i Uppsala som stöd i vår kampanj. Det är ingen mindre än Ismail Kamil som kommer hit till Uppsala – han är numera president för den nya autonoma kurdiska republiken i Syrien. Efter framgångsrika år i riksdagen fick Ismail ett erbjudande han inte kunde motstå: att återvända hem och förverkliga drömmen om ett fritt Kurdistan.

När jag kommit upp för rulltrapporna får jag syn på den inbjudna talaren till kvällens valupptaktsmiddag, det är FP:s nya toppnamn på riksdagslistan i Göteborg, Dawit Isaak. Efter att ha släppts från sin eritreanska fängelsehåla ville han engagera sig för folkpartiet och driver idag frågor om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet bättre än någon annan.

Vem kunde tro att allt detta kunde ske på bara 12 år? Vem kunde tro det när vi satt på UKK i augusti 2010? Med Folkpartiets starka politik och framtidsoptimism och många år av ihärdigt arbete är allt detta möjligt.

Jag träffade Adolfo Fernandez Sainz första gången i januari 2003 när jag besökte Kuba med en delegation från FP Uppsala. Han var en av

Adolfo Fernandez Sainz med sin tax Shakespear

de skarpaste journalisterna och tänkarna på ön, och hans självständiga vassa analyser om den politiska situationen på Kuba imponerade på mig. Han hade länge arbetat som tolk för den kubansk regimen och i sitt arbete rest runt halva jorden med kubanska delegationer. När han började se med kritiska ögon på regimen blev det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete och han började i stället skriva regimkritiska artiklar. Han var engagerad i den liberala rörelsen på Kuba – alla politiska partier förutom kommunistpartiet var ju självklart förbjudna så det innebar en viss risk. I arresteringsvågen i mars 2003 blev han fängslad och blev efter summarisk rättegång dömd till ett långt fängelsestraff. Sedan dess har han suttit i fängelse.

Fängelsetiden har tärt hårt på Adolfo, han har behandlats mycket illa av både medfångar och personal som straff för att han vågat opponera sig mot Castros välde. Jag har länge varit engagerad för Fonden för Kubas politiska fångar, ett initiativ av FP och KD för att ge politiskt, moraliskt och  ekonomiskt stöd till de politiska fångarnas familjer. Inom ramen för fondens arbete har jag rest till Kuba många gånger och besökt fångarnas fruar och familjer. Adolfos fru Julia tog alltid emot i sin hyreslägenhet i Havanna, bjöd på en kaffe medan man fick klappa den bitska taxen Shakespear. Julia engagerade sig så småningom i Damerna i vitt, en rörelse som bestod av fångarnas fruar, döttrar, systrar och mödrar, som krävde deras ovillkorliga frigivning. Damerna i vitt besökte varje söndag kyrkan Santa Rita i Havanna och marscherade sedan genom kvarteren för att demonstrera för sin sak.

Castro har valt att nu släppa ett antal kubanska politiska fångar. Varför han gör det är väl inte helt klart. Det vi vet är att det spanska ordförandeskapet i EU har satt hårt tryck på Kuba för att göra eftergifter. Spanien har velat se förbättringar på ön för att kunna övertala övriga EU-länder till lättnader i sanktionerna mot Kuba. Redan när jag var kvar i Bryssel i våras pågick de känsliga diskussionerna om politiken på Kuba. Min gissning är att Castrobröderna (den äldre broder anses fortfarande styra och ställa i politiken via sin yngre bror) står inför en så djup ekonomiskt ruin att man valt att lyssna på spanska råd och släppa de omtalade politiska fångarna. Vad Kuba fått utlovat i gengäld av spanjorerna vet ingen. Kanske en uppluckrad EU-position i frågan? Kanske bilateralt ekonomiskt stöd? Kanske att få komma i den diplomatiska värmen efter många år ute i kylan, bland övriga förtryckarstater. Det återstår att se hur spanjorerna spelar sina kort i Kubafrågan.

Adolfo besöker i alla fall Sverige nästa vecka. Att få välkomna honom här hos oss, livs levande, frisk om än tärd, är att se en dröm gå i uppfyllelse!

Läs Human Rights Watch rapporter om de släppta fångarna här.

Läs Amnestys rapporter om Kuba här.

SR  rapporterar om när de första fångarna släpptes i juli, och DN skriver om det här.

Nu har Lars Ohly vunnit över Mona Sahlin i fråga om Afghanistaninsatsen. Sverige ska dra sig tillbaka. Idag presenterades den nya

rödgröna enigheten på en presskonferens. I juli nästa år ska Sverige påbörja sitt tillbakadragande. Visserligen säger Mona & Co att läget på marken är avgörande men ändå sätter man ett datum för reträtten. Vänsterpartiet tillåts alltså styra över Socialdemokraternas utrikespolitik – i en fråga som är avgörande för vår trovärdighet som pålitlig säkerhetspolitisk aktör.

Så här skriver Björklund om de rödgrönas besked.

Om omvärlden drar sig ur snabbt  kommer två saker att hända: dels tar talibanerna över regeringsmakten, dels kommer Afghanistan återigen att upplåtas som fristad för Al-Qaida med Usama bin Ladin. De stora terrorattackerna den 11 september 2001 hade knappast varit möjliga utan Al-Qaidas samarbete med talibanerna i Afghanistan.

Talibanerna har inte stöd av ett folkflertal. Men de kommer att ta över därför att de är beredda att använda mer våld än alla andra. Talibanerna är islamistiska extremister och kommer att kasta tillbaka samhället i ett medeltida barbari, där kvinnor förtrycks, flickskolor bränns ner och oliktänkande mördas.

Carl Bildt ifrågasätter också de rödgrönas prognoser här. Försvarsmakten kommenterar. Några intressanta reflektioner från en bloggande officer. Fler kommentarer i mediabruset: Sydsvenskan, Aftonbladet, Gulan Avci, Adam Cwejman, allmänt om Afghanistan.

Den stora frågan återstår, vem ska nu försvara mänskliga rättigheter och demokrati i Afghanistan?

Afghansk flicka, hon är en av anledningarna till att den svenska insatsen bör vara kvar i Afghanistan tills dess att uppdraget är utfört. Foto: National Geographics

I årets val har ett nytt demokratiskt väljarverktyg spritt sig som en löpeld, nämligen Valpejl. Webbtjänsten är ett initiativ från Sveriges Radio och Sveriges Television. På sidan listas nästan alla kandiderande politiker till riksdag, landstin och kommun. Lätt som en plätt kan man söka på ålder, län eller politiskt parti. Lika lätt kan man sedan gå igenom ett antal olika sakfrågor för att testa hur de olika kandidaterna tycker.

Perfekt för den som vill veta lite mer om kandidaterna än det som finns i deras egna broschyrer, och för den som kanske inte orkar trava ner till valstugan och hämta material.

Gå in du också och gör testet på Valpejl.

Här kan du kolla in min profil på Valpejl.

I onsdags spelade vi upp den numera kända pjäsen SEVEN här i Uppsala. Sju liberala kvinnor läste de sju starka kvinnorollerna i regi av Hedda Krauzs Sjögren från Riksteatern. Pjäsen har spelats upp på 25 olika ställen i Sverige de senaste åren och spelades i våras av kända skådespelare i New York i närvaro av de sju verkliga kvinnorna som pjäsen handlar om.

Och visst kan teater förändra världen. Den här pjäsen är ett bevis för det. Ju fler som ser den och spelar den desto fler kommer att förstå vidden av kvinnors situation världen över och engagera sig för det. Särskilt stark blir pjäsen när rollerna läses av män, vilket gjordes i Almedalen för något år sedan. Nästa steg vore dock att låta de sju partiledarna läsa pjäsen. Gärna i direktsänd tv. Tänk vad det skulle ge för en inverkan!

Mukhtar Mai från Pakistan

Själv läste jag rollen som Annabella de Leon, en advokat och människorättskämpe i Guatemala. Hon är kongressledamot och kämpar för mänskliga rättigheter och mot fattigdomen i landet. Alla kvinnoöden i pjäsen är mycket gripande och samtidigt stärkande för att alla sju är så ofantligt modiga och starka i sin kamp för att överleva. Den som berörde mig mest var Muktar Mai, på bild här bredvid. Muktar blev gruppvåldtagen av en grannklan i Pakistan vilket i de flesta fall leder till utstötning och självmord. Men hon lyckades i stället anklaga förövarna och fick stor uppmärksamhet internationellt för sitt mod. Hon arbetar nu med att bygga skolor för unga flickor i landet.

Jag är fast besluten att vi ska spela pjäsen fler gånger här i Uppsala län. Jag hoppas också kunna bidra till att den sprids på andra håll i världen, framför allt i diplomatkretsar. När vi läste pjäsen slogs jag av hur lite vi talar om kvinnors rättigheter och jämställdhet i utrikespolitiken i EU där jag arbetat de senaste åren. Visst finns det med särskilda skrivningar och ord om vad som behövs göras, men engagemanget för att förverkliga detta är inte stort. Sverige, Finland och några fler länder är i princip ensamma att driva frågan. Den här pjäsen skulle behövas för att tydliggöra kvinnofötrycket runt om i världen för diplomater och tjänstemän i Bryssel.

Läs mer om pjäsen SEVEN här.

Läs UNT:s ledarskribent Maria Ripenberg som beskriver vårt uppförande av pjäsen.

En intervju med Annabella de Leon finns att se här.

Läs mer om Hedda, som är den eldsjäl på Riksteatern som driver projektet i Sverige.

Sist men inte minst en bild från vårt uppförande av SEVEN.

Här syns Cecilia Wikström, jag själv och Helena Ling på scenen.