Maria Weimer

Socialdemokraterna under Mona Sahlin talar allt mer sällan om EU. Sedan Margot Wallström lämnade sin post i Bryssel hör vi nästan inget alls om den allt viktigare politiska union som i mångt och mycket påverkar vår vardag. Visserligen fick Vänsterpartiet böja sig för en måttligt EU-positiv linje i de rödgrönas utrikespolitiska program. Men som jag har skrivit tidigare på bloggen så skrevs EU:s betydelse ner till förmån för FN – vilket är att jämföra äpplen med päron.

När det nu uppstår ett tomrum i EU-frågorna så fylls det med kritik. Socialdemokraterna verkar inte orka bromsa Vänsterpartiets EU-skeptiska retorik. Kanske för att Socialdemokratiska EU-vänner blivit färre, kanske för att man prioriterar andra strider. Om detta skriver Annika Ström Melin mycket klokt i dagens DN. Läs och oroas med mig över vart EU-frågorna ska ta vägen om de rödgröna vinner valet.

Marits EU-moppe

När jag besökte Marit Paulsen i Europaparlamentet i maj fick jag till min förtjusning syn på en liten moped som stod utanför hennes kontor. Medarbetarna förklarade att Marit använder den för att ta sig fram i de långa korridorerna i parlamentet. Självklart finns också en liten EU-flagga på baksidan liksom för att markera moppens hemvist. Kul tyckte jag och skyndade mig att föreviga moppen med min mobilkamera.

Sedan FN:s klimatpanel drog världens uppmärksamhet till den globala uppvärmningen, har miljöfrågan varit på allas läppar. Äntligen

Toyotas elbil

har miljöfrågan blivit politisk igen och det finns ökad medvetenhet om havsdöd, föroreningar, utrotade arter mm. Debatt om miljöskador är såklart en förutsättning för förändring. Vi har en skyldighet att bevara miljön för kommande generationer och har också ett stort intresse av att göra det för vår egen skull. Om man inte längre kan bada i Östersjön utan att vara rädd för alger med nervgift – då har problemet krupit alldeles inpå vår vardag.

Men i diskussioner om miljöpolitik lever också domedagsprofetior om att vi nu alla måste tillbaka till Hedenhös, odla morotsland och sluta flyga – för att klara klimatmålet. Många tror på allvar att vi radikalt måste skala ner på både konsumtion och internationell handel för att kunna tillgodose miljökraven. Det är helt fel väg att gå. Jag vill hävda att tillväxt och utveckling är det som kan lösa problemet. Med entreprenörskap, nya uppfinningar och tekniska lösningar kan vi hitta nytt flygbränsle, använda elbilar och omvandla våra sopor till biogas.

Om just detta skrev jag tillsammans med Marit Paulsen i UNT häromveckan. Miljöteknik är nyckeln till framgång – visserligen med visst stöd från politiker som behöver ha både insikt och ge ekonomiskt stöd för att utvecklingen ska skyndas på. Vi i Sverige har kommit långt på området och borde satsa ännu mer på att exportera vår kunskap och bidra till att fler länder kan tillgodogöra sig tekniska lösningar.

Publicerad i UNT den 23 juli 2010.

Sedan FN:s klimatpanel drog världens uppmärksamhet till den globala uppvärmningen, har miljöfrågan varit på allas läppar.

Ökad medvetenhet om vår skadade miljö är en förutsättning för förändring. För oss som liberaler handlar människans relation till vår omvärld om frihet under ansvar. Vi har en otvetydig skyldighet att bevara miljön för kommande generationer och se till att vi kan fortsätta leva nära naturen. Men det är viktigt att vi politiker behåller huvudet kallt och inte låter oss skrämmas till ogenomtänkta kortsiktiga åtgärder.

Kraven på att politiker ska agera har haglat. Vi har hört domedagsprofetior om att världen kommer att gå under om vi inte genast slutar flyga, upphör att konsumera eller slutar föda barn. I den svenska debatten har det föreslagits att flygtrafik söder om Sundsvall ska läggas ner och att vi bör undvika handel med andra länder till förmån för svenska varor.

Klimathotet får inte användas till att inskränka människors frihet. Vårt samhälle måste kunna fortsätta utvecklas, människor fortsätta resa världen över och handla med varandra.

Vi lever i en miljömedveten värld med en hög teknologisk utvecklingstakt. Och det är just innovationer som är lösningen. Det finns flera historiska exempel på hur vetenskaplig utveckling har revolutionerat våra livsvillkor. På 70-talet var Sverige ett av de mest oljeberoende länderna i den industrialiserade världen. Tack vare utbyggd vattenkraft och kärnkraft är idag endast en liten del av vår elkonsumtion beroende av olja. På samma sätt var det med telefonledningarna på 70-talet. Om alla kineser skulle ha fast telefon skulle världens bestånd av koppar gå åt i ett nafs, menade man. Vem kunde då föreställa sig mobiltelefoner – eller satellit-TV för den delen?

I klimatdebatten får vi ofta höra hur jordens överbefolkning kommer att leda till resursbrist och svält. Men om vi tar en titt på fakta ser vi att befolkningsökningen globalt sett bromsat upp. För 20 år sedan beräknades att vi skulle bli 15 miljarder på jorden år 2050. Nu tycks siffran stanna vid 9 miljarder. Vi vet att utbildning av flickor leder till att de väljer att föda färre barn. Utbildning, och framtidshopp, är alltså nyckelfrågor för att få bukt med överbefolkningen.

Såsom folkpartister är vi framtidsoptimister och tror på teknikens möjligheter. Men vi politiker har också en roll att spela. Vi behöver sätta upp spelreglerna. En central princip är att den som smutsar ner måste betala för sig. Staten behöver säkerställa att utsläpp beskattas och att förorenare lagförs. Politiker bör också kunna ge ny teknik den nödvändiga puff den behöver för att etablera sig på marknaden, genom lån till innovationsutveckling, forskningsanslag och uppfinnarstipendier, samt genom att underlätta för europeiska patent. Vi bör förhålla oss teknikneutrala. Vår uppgift är att sätta gränser och skapa målsättningar och generellt goda villkor för forskning och utveckling. Den tredje rollen för politiken är att underlätta för människor att leva klimatsmart. Med hjälp av ny teknik och medvetandegjord energikonsumtion kan vi konsumenter ändra vårt beteende. Vi ska inte behöva sluta resa med flyg och flytta ut på landet och odla grönsaksland för att kunna leva miljövänligt. Förhastade miljökrav bör ersättas med rationella tekniska lösningar.

• I stället för att lägga ner allt flyg söder om Sundsvall är det klokare att satsa på utveckling av nytt flygbränsle och att konkurrensutsätta SJ för att möjliggöra effektivare tåg.

• I stället för att införa kilometerskatt som slår hårt mot landsbygden vill Folkpartiet införa klimatbilspremie för att gynna utsläppsfria bilar och stimulera miljöteknik.

• I stället för att bara köpa närodlat bör vi fortsätta handla internationellt helst med helt fri handel vilket underlättar för utvecklingsländer att bygga upp välfärd och utveckla egen miljöteknik.

• I stället för att fasa ut våra kärnkraftverk bör vi satsa på att bygga fjärde generationens reaktorer i Sverige, vilket garanterar koldioxidfri el, möjliggör en betydligt bättre utvinning av kärnbränslet och en förenkling av avfallsproblemet.

Europeiska unionen är vårt viktigaste miljöverktyg. På europeisk nivå kan vi stärka handeln med utsläppsrätter och lagstifta om kemikaliehantering. Storskalig energieffektivisering på europeisk nivå kan ge oss en mycket större effekt än om vi bara skulle vidta åtgärder på egen hand i Sverige. Ambitiösa mål har redan satts på EU-nivå för klimatet och den biologiska mångfalden.

Miljön engagerar och berör oss alla. Men det är viktigt att den politiska debatten inte styrs av skrämselpropaganda och panikartade åtgärder. Såsom liberaler är vi utvecklingsoptimister och tror att vetenskapens och entreprenörskapets roll är minst lika viktiga som statliga åtgärder för att lösa dagens miljöproblem.

Marit Paulsen, Europaparlamentariker (fp)

Maria Weimer, Riksdagskandidat Uppsala (fp)

Publicerad på Newsmill den 30 juni 2010

De rödgrönas Europaprogram saknar svar på avgörande frågor som skuldkrisen och Europas roll i världen. Deras få konkreta förslag försvårar för dem att uppnå fina mål om fler jobb. Ett rödgrönt Europa innebär försämrat välstånd med färre jobb och en svagare roll i världen.

Stora delar av Europa står på randen av en allvarlig skuldkris, i hög grad som följd av en skadlig stimulanspolitik som svar på finanskrisen. Grekland har redan fallit. Om den avgörande utmaning som skuldkrisen och vikten av ordning i offentliga finanser innebär står inte ett ord i de rödgrönas dokument om vad de gemensamt vill med Europa, som presenterades den 27 juni.

Detta är symptomatiskt för hela dokumentet. Avgörande framtidsfrågor undviks, eller urvattnas till den grad att de helt saknar substans. Antagligen för att de rödgröna inte är överens. Socialdemokraterna har drivit en pragmatisk Europapolitik. I Miljöpartiet har en EU-kritisk medlemskår blivit påtvingad en ny politik. Vänsterpartiet har inte ens demokratiska partibeslut på sin ”nya linje” utan ledningen har valt att köra över partiet.

Finanskrisen visade tydligt vad som händer om ekonomin inte växer. Med krympande resurser får vi arbetslöshet och sociala problem. En stor europeisk utmaning är att utvecklas till en attraktiv och dynamisk kontinent igen. Med skuldproblemen och svårigheten att finansiera pensioner och vård riskerar Europa utvecklas till ett museum för rika indiska turister. Vår röst och betydelse i världen minskar om vi inte släpper fram Europas välståndsbildande krafter.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är motståndare till tillväxt, och det rödgröna dokumentet föreslår således att EU ska sluta fokusera på ”tillväxt och konkurrenskraft”. Hur ska man då kunna föra en jobbpolitik värd namnet? Om EU blir ännu mindre konkurrenskraftigt i den globala ekonomin lär knappast fler jobb skapas här. Tror de rödgröna att Europas miljoner arbetslösa anser att EU fokuserar för mycket på konkurrenskraft?

Närmast helt samstämmig forskning visar att Europas arbetsmarknad är för snårig och reglerad, vilket bidrar till arbetslöshet, inte minst bland unga och invandrare. Det är för svårt att starta företag. Många marknader är skyddade mot konkurrens som gamla skråväsenden. Staten reglerar hur, var och när man ska arbeta. Här behövs mer frihet, men då kräver de rödgröna ett ”socialt protokoll” med ytterligare regleringar. Och de vill införa nya restriktioner mot arbetstagarnas fria rörlighet.

Till de allvarligare punkterna hör att de rödgröna i regering skulle verka för att EU ska driva på för ”rättvis handel”. Ännu ett vackert uttryck, men vad betyder det? Jo, att handeln inte ska vara fri utan att EU ska ställa krav på länder där företag som vill sälja till europeiska konsumenter verkar. Ska vi alltså kräva av en småbonde i Kongo att han uppfyller en viss lönenivå – annars stopp för handel? Eller ska blomsterhandlare i Kenya tvingas införa kollektivavtal för att vi ska vilja köpa deras rosor?

Vad händer då? Bonden får inte sälja, förblir fattig och kan inte ens i framtiden hoppas på intäkter som gör att en bättre lön blir möjlig. Blomsterhandlaren måste slå igen och tvingas kanske in i arbetslöshet i stället. Världen innehåller väldigt många protektionister, inte minst bland de regimer som ofta förtrycker i fattiga länder. Därför måste EU vara den goda kraften som bryter ned gränser och ger fler chansen att komma in i den globala ekonomin. Det är trots allt tack vare globaliseringen som hundratals miljoner människor i Sydostasien lämnade fattigdomen bakom sig.

EU har fått en utrikesminister och en ny diplomatkår väntas ta form i höst. EU kommer nu kunna vara en ännu starkare röst i världen för fred, stabilitet och mänskliga rättigheter. Men de rödgrönas vision stannar vid tomma ord såsom ”EU:s politiska verktyg – så kallade mjuka makt – måste utvecklas snabbare.”

Hur då? EU använder idag ekonomi, handel och diplomati för att påverka omvärlden. Men vi borde göra mer, till exempel stärka möjligheterna att mäkla fred och agera i fler konfliktområden. Men då krävs också hård makt, militär, och det avstår de rödgröna från att kommentera. Således är de inte överens om vad som ska ske med Sveriges största militära operation utomlands, i Afghanistan.De saknar förståelse för att militära instrument ofta är nödvändiga för att förhindra konflikt och skapa fred.

En välkommen men samtidigt mycket förvånande åsikt i de rödgrönas program är att Sverige ska fortsätta delta i Natos insatser. Synnerligen intressant att Vänsterpartiet nu kommit så långt i sin analys att acceptera Sveriges aktiva deltagande i Natos fredsarbete.

Den rödgröna EU-politiken är en urvattnad kompromiss som saknar enhetlig linje och där de konkreta förslagen – som är få – ofta motverkar de övergripande målen. Att låta en rödgrön regering föra Sveriges röst i Europa och påverka Europas utveckling ter sig som ett högst osäkert vågspel.

En rödgrön regering skulle göra Sverige till en bromskloss i Europa och Europa till en svagare aktör för frihet och välstånd i världen.