Maria Weimer

Min blogg har haft sommarledigt medan jag har firat midsommar i Härjedalen och seglat i Turkiet. Det blir nog någon veckas

De släppta fångarna gör tecknen "V" för seger och "L" för frihet.

sommardvala till. Under tiden hoppas jag kunna färdigställa mitt personvalsmaterial och planera de mer intensiva valrörelseveckorna mer i detalj. En lärdom från tidigare valkampanjer är förvisso att det sällan går att planera. Nya frågor och oväntade debatter dyker alltid upp. Men lite organisation i min personvalskampanj kan ändå inte skada.

Mitt under min seglarvecka i Turkiet när jag var långt ifrån TV och radio kom det besked som jag så länge väntat på och som vi i Folkpartiet obönhörligen har krävt: att den kubanska regimen ska släppa sina politiska fångar! Castro den yngre har gått med på att släppa några av de många politiska fångarna. Ja, i alla fall de 75 som arresterades i mars 2003. Det är ju onekligen en mycket glad nyhet. Det ser ut som att katolska kyrkan tillsammans med Spanien har lyckats sätta hårt tryck på diktaturregimen i Havanna.

Jag känner många av de kubanska fångarna personligen. När jag var på Kuba i januari 2003 var oppositionen som starkast någonsin och jag hade möjlighet att träffa bland andra Adolfo Fernandez, Ricardo Gonzalez, Felix Navarro och Ivan Hernandez. Alla fyra blev tillfångatagna i mars 2003 och har suttit i fängelse sedan dess. Senare har jag valt att bli fadder för Ivan inom ramen för Fonden för Kubas politiska fångar.Läs mer om fonden här.

Hittills har sex av fångarna anlänt till Spanien. Regimen har lovat att släppa totalt 52 fångar. Det skulle innebära att alla ”de 75″ är fria, eftersom några redan släppts tidigare. Men ”fria” är ett relativt begrepp i det här fallet. Många har utsatts för tortyr och omänsklig behandling i fängelset och blivit väldigt sjuka av usel mat och ständig hetta. Fångarna kommer med största sannolikhet inte få återvända till Kuba eller åtminstone inte få återuppta sin oppositionella verksamhet. Därmed har regimen vunnit. Oppositionen har blivit kraftigt decimerad och amputerad.

Det återstår att se om övriga fångar nu släpps enligt den överenskommelse som kyrkan säger sig ha med regeringen. Själv ska jag sätta mig och skriva ett brev till min adopterade fånge Ivan för att ge några uppmuntrande ord. Det vet jag att han behöver.

De senaste månaderna har världen varit vittne till avslöjanden om den ena skandalen efter den andra inom katolska kyrkan. Det har kommit fram att präster förgripit sig på barn och att deras överordnade mörkat dessa brott i åratal. Från påven och hans gelikar i Vatikanen har vi bara hört tal om bön, syndaförlåtelse och botgöring. Ingen har tagit ord om brott, straff eller polisutredning i sin mun. Det har retat gallfeber på mig.

Marcus Birro är en av få debattörer som kommenterat skandalerna och gör det med en unik infallsvinkel – som troende katolik. Läs hans artikel i DN.

Äntligen ser det nu ut som att vi får se något slags ansvarsutkrävande i alla fall. Den belgiske biskopen har avgått efter att ha erkänt att han själv förgripit sig på barn. Den svenske biskopen har erbjudit sig att avgå efter att det visat sig att liknande fall i svenska katolska kyrkan inte utretts.

Men vi har ännu inte hört något konkret från påven i egenskap av katolska kyrkans överhuvud och tidigare chef för den enhet som ansvarade för moral och etik. För att katolska kyrkan ska ha någon som helst trovärdighet i framtiden bör påven göra en pudel och be om ursäkt. Dessutom borde han ta krafttag för att reformera denna unkna gammalmodiga institution som katolska kyrkan idag är. Inte minst i krishanteringssyfte.

Benediktus, du borde

1) avskaffa celibat för katolska präster – det är omänskligt och känslobefriat

2) tillåta kvinnliga präster och säkerställa att kvinnor behandlas på samma sätt som män

3) sluta behandla homosexualitet som en sjukdom – respektera homosexuella

4) avskaffa förbudet mot preventivmedel – det är medeltida och rent utav farligt att avråda från preventivmedel

5) sluta motarbeta abort och låt äntligen flickor och kvinnor bestämma över sin egen kropp.

Efter det kanske, men bara kanske, katolska kyrkan kan återskapa något slags förtroende – åtminstone bland sina egna medlemmar.