Maria Weimer

I onsdags spelade vi upp den numera kända pjäsen SEVEN här i Uppsala. Sju liberala kvinnor läste de sju starka kvinnorollerna i regi av Hedda Krauzs Sjögren från Riksteatern. Pjäsen har spelats upp på 25 olika ställen i Sverige de senaste åren och spelades i våras av kända skådespelare i New York i närvaro av de sju verkliga kvinnorna som pjäsen handlar om.

Och visst kan teater förändra världen. Den här pjäsen är ett bevis för det. Ju fler som ser den och spelar den desto fler kommer att förstå vidden av kvinnors situation världen över och engagera sig för det. Särskilt stark blir pjäsen när rollerna läses av män, vilket gjordes i Almedalen för något år sedan. Nästa steg vore dock att låta de sju partiledarna läsa pjäsen. Gärna i direktsänd tv. Tänk vad det skulle ge för en inverkan!

Mukhtar Mai från Pakistan

Själv läste jag rollen som Annabella de Leon, en advokat och människorättskämpe i Guatemala. Hon är kongressledamot och kämpar för mänskliga rättigheter och mot fattigdomen i landet. Alla kvinnoöden i pjäsen är mycket gripande och samtidigt stärkande för att alla sju är så ofantligt modiga och starka i sin kamp för att överleva. Den som berörde mig mest var Muktar Mai, på bild här bredvid. Muktar blev gruppvåldtagen av en grannklan i Pakistan vilket i de flesta fall leder till utstötning och självmord. Men hon lyckades i stället anklaga förövarna och fick stor uppmärksamhet internationellt för sitt mod. Hon arbetar nu med att bygga skolor för unga flickor i landet.

Jag är fast besluten att vi ska spela pjäsen fler gånger här i Uppsala län. Jag hoppas också kunna bidra till att den sprids på andra håll i världen, framför allt i diplomatkretsar. När vi läste pjäsen slogs jag av hur lite vi talar om kvinnors rättigheter och jämställdhet i utrikespolitiken i EU där jag arbetat de senaste åren. Visst finns det med särskilda skrivningar och ord om vad som behövs göras, men engagemanget för att förverkliga detta är inte stort. Sverige, Finland och några fler länder är i princip ensamma att driva frågan. Den här pjäsen skulle behövas för att tydliggöra kvinnofötrycket runt om i världen för diplomater och tjänstemän i Bryssel.

Läs mer om pjäsen SEVEN här.

Läs UNT:s ledarskribent Maria Ripenberg som beskriver vårt uppförande av pjäsen.

En intervju med Annabella de Leon finns att se här.

Läs mer om Hedda, som är den eldsjäl på Riksteatern som driver projektet i Sverige.

Sist men inte minst en bild från vårt uppförande av SEVEN.

Här syns Cecilia Wikström, jag själv och Helena Ling på scenen.

Min blogg har haft sommarledigt medan jag har firat midsommar i Härjedalen och seglat i Turkiet. Det blir nog någon veckas

De släppta fångarna gör tecknen "V" för seger och "L" för frihet.

sommardvala till. Under tiden hoppas jag kunna färdigställa mitt personvalsmaterial och planera de mer intensiva valrörelseveckorna mer i detalj. En lärdom från tidigare valkampanjer är förvisso att det sällan går att planera. Nya frågor och oväntade debatter dyker alltid upp. Men lite organisation i min personvalskampanj kan ändå inte skada.

Mitt under min seglarvecka i Turkiet när jag var långt ifrån TV och radio kom det besked som jag så länge väntat på och som vi i Folkpartiet obönhörligen har krävt: att den kubanska regimen ska släppa sina politiska fångar! Castro den yngre har gått med på att släppa några av de många politiska fångarna. Ja, i alla fall de 75 som arresterades i mars 2003. Det är ju onekligen en mycket glad nyhet. Det ser ut som att katolska kyrkan tillsammans med Spanien har lyckats sätta hårt tryck på diktaturregimen i Havanna.

Jag känner många av de kubanska fångarna personligen. När jag var på Kuba i januari 2003 var oppositionen som starkast någonsin och jag hade möjlighet att träffa bland andra Adolfo Fernandez, Ricardo Gonzalez, Felix Navarro och Ivan Hernandez. Alla fyra blev tillfångatagna i mars 2003 och har suttit i fängelse sedan dess. Senare har jag valt att bli fadder för Ivan inom ramen för Fonden för Kubas politiska fångar.Läs mer om fonden här.

Hittills har sex av fångarna anlänt till Spanien. Regimen har lovat att släppa totalt 52 fångar. Det skulle innebära att alla ”de 75″ är fria, eftersom några redan släppts tidigare. Men ”fria” är ett relativt begrepp i det här fallet. Många har utsatts för tortyr och omänsklig behandling i fängelset och blivit väldigt sjuka av usel mat och ständig hetta. Fångarna kommer med största sannolikhet inte få återvända till Kuba eller åtminstone inte få återuppta sin oppositionella verksamhet. Därmed har regimen vunnit. Oppositionen har blivit kraftigt decimerad och amputerad.

Det återstår att se om övriga fångar nu släpps enligt den överenskommelse som kyrkan säger sig ha med regeringen. Själv ska jag sätta mig och skriva ett brev till min adopterade fånge Ivan för att ge några uppmuntrande ord. Det vet jag att han behöver.

Det tyska parlamentet ska den 30 juni välja en ny president efter att Horst Köhler avgått hastigt häromveckan. Regeringskoalitionen har föreslagit en så kallad partisoldat, Christian Wulff, som regeringschef i den mäktiga delstaten Niedersachsen är han känd som politik taktiker och omnämns bakom kulisserna som efterföljare till Angela Merkel. Oppositionen har överraskat genom att föreslå en mycket stark kandidat Joachim Gauck, präst och medborgarrättskämpe från f.d. DDR, vars liv är som klippt och skuret ur filmen ”De andras liv”.

Mest känd som chef för översynen av Stasi-arkiven efter murens fall och mycket populär i både västra och östra Tyskland hade Gauck lika gärna kunnat vara regeringens kandidat. Merkel som själv kommer från forna Östtyskland hyser så stor respekt för Gauck att hon på hans 70-årsdag höll ett 20 minuter långt tal till hans ära. Hon grämer sig nog rejält åt att oppositionen frågade honom först. Å andra sidan är hon en kallhamrad partitaktiker (vilket hon visade när hon utsåg den färglöse Öttinger till tysk komissionär) och passar nog hellre på att bli av med en tuff konkurrent som Wulff.

Det tyska presidentämbetet har symbolisk betydelse men ingen politisk makt. Ytterligare ett argument för Gauck är att han symboliserar den tyska historien på ett unikt sätt. Hans far blev dömd till 25 års straffarbete i Sibirien. Han själv studerade till präst och predikade mot regimen vilket gjorde honom förföljd av Stasi. Han talar ofta om betydelse av ett stabilt demokratiskt system för människors frihet. Ett av hans favoritcitat lyder ”innan vi fick återföreningen fick vi friheten”. Även om Gauck sägs representera den östtyska själen är talet om frihet något som klingar an i hela Tyskland.

Om valet hade gjorts direkt av folket hade jag själv, i egenskap av tysk medborgare, kunnat delta och välja Gauck. Men det är det tyska parlamentet som väljer ny president och majoriteten av rösterna ligger hos regeringen och den konservativa kandidaten. Även om många konservativa och liberaler känner starkt för Gauck är det osäkert om de vågar rösta för honom. Jag hoppas att opinionen för Gauck växer sig starkare fram till den 30 juni. Han skulle vara perfekt som tysk president!

Igår gick startskottet för min personvalskampanj. Den första kampanjdagen tillbringade jag med att besöka Ledningsregementet i Enköping tillsammans med Allan Widman, riksdagsledamot (fp) och ledamot i försvarsutskottet. Jag har under våren deltagit i FP:s arbetsgrupp för försvar och säkerhetspolitik som leddes av Allan och jag hoppas kunna göra försvarspolitiken till en av mina huvudfrågor i min personvalskampanj. Fp har gjort en del utspel i frågan som jag skrivit om tidigare på den här bloggen.

I Enköping utbildas nationella och multinationella staber i att leda stridskrafter.Där finns två förband som genomför informationsoperationer i internationella insatser: telekrigförbandet och psyopsförbandet.

Allan och jag träffade bland annat stabschefen för Nordic Battle Groups styrkebefälhavare, Mikael Frisell som berättade om arbetet med att sätta upp NBG 2011. Battle Groups är EU:s snabbinsatsstyrkor och länderna turas om att stå i beredskap två per halvår. Sverige stod i beredskap första gången 2008 och jag var vid den tiden handläggare för NBG på UD i Stockholm och arbetade intensivt med förberedelserna. Redan då var vår nordiska Battle Group ett mycket bra instrument för krishantering och med alla lärdomar från detta bör NBG 2011 kunna bli ännu bättre förberedd. Sedan återstår utmaningen att använda styrkan och det blev ju tyvärr aldrig fallet 2008. Det finns ju alltför många konflikthärdar i världen och även under våren 2008 fanns det ju gott om situationer där NBG hade kunnat göra mycket stor nytta. Men tyvärr ansåg inte den svenska regeringen eller övriga EU-länder att NBG skulle användas den gången. Det var synd. Synd för Sverige och den svenska styrkan som var beredd till tänderna att åka ut och göra nytta. Synd för de konflikter i världen som hade behövt förhindras eller stävjas. Synd för EU som ännu inte använt en enda av sina snabbinssatsstyrkor, varav NBG var kanske den allra bäst förberedda. Jag hoppas verkligen att vi kan uppbåda tillräckligt med politisk vilja att använda vår nästa NBG när det står i beredskap våren 2011.

Publicerad i UNT.

Utan kvinnors perspektiv i freds- och säkerhetsarbetet bortser vi från halva världsbefolkningens behov. Minst 30 procent av de antagna till svenskt yrkesförsvar bör vara kvinnor och alla höga officerare måste genomgå jämställdhetsutbildning, skriver Maria Weimer.

Sverige är aktivt i ett antal olika freds­bevarande insatser runt om i världen. Vi bi­drar­ inom ramen för FN, Nato och EU för att försvara mänskliga rättigheter, skydda civilbefolkning och övervaka fredsavtal. Men det internationella samfundets arbete för fred lider av en stor brist.

Länge har vi helt missat att ta tillvara kvinnornas perspektiv. Kvinnornas perspektiv på fredsavtal och konfliktlösning skiljer sig ofta från de traditionellt manliga aktörernas, vilka i regel är de som deltar i förhandlingar.

I många konfliktdrabbade samhällen är det kvinnorna som har ansvaret för familjen. Studier visar att de i en valsituation ofta väljer att satsa resurser på mat, husrum och långsiktig utveckling i stället för på vapen eller fortsatt konflikt.

Det är i regel kvinnorna som uppfostrar barnen och därmed har makt att påverka deras samhällssyn och en framtida försoningsprocess. Sist men inte minst är kvinnor föremål för könsbaserat våld och krigsförbrytelser som leder till oläkbara mentala och psykiska sår och splittringar hos de utsatta individerna, liksom i familjer och samhällen. Denna aspekt glöms ofta bort. Av dessa och många andra skäl ska kvinnor ha en central roll i fredsarbetet.

Sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1?325 om kvinnor, fred och säkerhet för tio år sedan har jämställdhetsarbetet fått mer fokus i FN, Nato och EU. Det handlar dels om att skapa jämställda nationella försvarsmakter, dels om att ta hänsyn till kvinnor i det internationella fredsarbetet. Men arbetet har hittills gått långsamt och mestadels kretsat kring ord och deklarationer. Endast lite handlar om konkreta mål och tydliga riktlinjer.

Folkpartiet har utsett ett antal arbetsgrupper för att formulera vår politik inför valet. I arbetsgruppen för försvar och säkerhetspolitik ska vi utforma partiets förslag för en dynamisk och effektiv försvars- och säkerhetspolitik. Jag ingår som ledamot i gruppen och vill verka för att följande konkreta förslag blir folkpartiets politik:

- När Sverige ställer om till yrkesförsvar bör vi sätta ett högt mål för antalet kvinnor som antas. Minst 30 procent av de antagna bör vara kvinnor. Om vi kan ha målsättningar för försvarsmateriel och insatsberedskap kan vi också ha det för jämställdhet särskilt som kvinnliga soldater visat sig vara av stor betydelse i utlandsinsatser.

- När fler kvinnor anställs måste även material och utrustning anpassas därefter. Kvinnliga generaler ska inte behöva bära manliga kalsonger med Y-front.

- Brott mot förhållningsregler om sexköp och sexuella trakasserier måste bestraffas och får aldrig sopas under mattan, vilket ibland är fallet i dag. Sådana händelser grusar förtroendet för det internationella samfundet hos lokalbefolkningen på nolltid och omöjliggör ett trovärdigt fredsbyggande.

- Sexuellt våld är ett brott såväl i konflikt som i fredstider. Därför måste amnesti för sådana brott avskaffas och rättssystemen i de konfliktdrabbade länderna stärkas. Här bör Sverige ta initiativ till att utarbeta en strategi för att avskaffa straffriheten.

- Sverige bör även i EU och Nato föreslå mål för kvinnligt deltagande i internationella insatser. I exempelvis Nato varierar andelen kvinnor i de nationella försvarsmakterna mellan 8 och 13 procent i de olika medlemsländerna. Ribban måste höjas för att antalet kvinnor i internationella insatser i sin tur ska kunna öka.

- Samtliga högre officerare i Försvarsmakten bör genomgå jämställdhetsutbildning. På detta sätt föregår de med gott exempel i Sverige och utlandet och det fortsatta jämställdhetsarbetet kan förhoppningsvis underlättas.

- Sverige bör ta initiativ till en internationell personalpool av utbildade jämställdhetsrådgivare som kan användas i både FN, Nato och EU. Efterfrågan av jämställdhetsexperter är stor både i fält och i högkvarteren.

- I medling och fredsförhandlingar ska kvinnornas perspektiv beaktas, om det så gäller Georgien, Aceh eller Mellanöstern. Kvinnliga nätverk och organisationer ska alltid involveras och hänsyn tas till deras synpunkter.

- I internationella militära insatser bör rutiner utvecklas för hur kvinnor med ansvarsfulla positioner i det lokala samhället kan identifieras för att kunna konsulteras inför viktiga beslut. Även övriga kontaktytor med den kvinnliga befolkningen bör byggas upp.

Frågor om kvinnors säkerhet får inte bara behandlas som en ”mjuk” fråga. Det handlar i högsta grad om ”hård” säkerhet. Erfarenheter från jämställdhetsarbete i internationellt fredsarbete visar på effektivare och säkrare insatser. Jag hoppas kunna bidra med bland annat dessa förslag till Folkpartiets nya säkerhetspolitiska program. Utan hänsyn till kvinnors perspektiv uppnår vi inte långvarig fred, utan bortser från halva världsbefolkningens behov.
Maria Weimer
Riksdagskandidat för folkpartiet i Uppsala län
Ledamot i folkpartiets arbetsgrupp för försvar och säkerhetspolitik